Vårt livs resa.: Hells Gate - med livet som insats...

I måndags hade vi bokat in mormors första safari! Vi åkte med guiden Salaash i hans gamla Toyota Landcruiser som kallas "Old Donkey".... Jag vill inte säga för mycket men med tanke på bilens rykte - och som det visade sig - dess kondition så kan jag nästan förstå dess namn :)

Med tanke på att instrumentbrädan ser ut så här och att inte en enda mätare fungerar (varken bensinmätare, tempmätare eller hastighetsmätare) så förstår ni kanske också...

Efter ett tag förstod vi även varför Salash alltid backade in och parkerade i en nerförsbacke. Jodå - bilen startade betydligt bättre då :)

Vi kom i alla fall iväg på utsatt tid - strax efter klockan 6 på morgonen så hämtades vi upp utanför lägenheterna. Då var redan våra reskamrater V, P och A ombord, dvs samma härliga familj som vi hade glädjen att åka till Masai Mara med.

Nationalparken Hells Gate var målet och det ligger ett par timmars färd nordväst från Nairobi, nära Lake Naivasha där vi varit tidigare.

Här har vi precis anlänt till gaten och ska bege oss bort för att betala parkavgiften

Hells Gate är en av de allra minsta nationalparkerna i Kenya men kanske också den som har mest dramatisk natur? I parken finns massor av klippformationer som ligger på "vulkanisk" mark på gränsen till berget Mount Longonot som fortfarande är delvis aktiv.

Hells Gate är en av de få parker där det är tillåtet att cykla eller gå bland djuren och det var fantastiskt att se cyklisterna ge sig iväg. Vi åkte dock i vår "gamla åsna" :)

Fantastiska klippformationer

I parken finns inte jättemycket olika djurarter men å andra sidan har jag hittills inte sett så kopiöst av till exempel zebror och vårtsvin någon annanstans! Just vårtsvinen är rätt coola djur tycker jag så det var riktigt kul att se så många. Zebror kan man ju knappast se sig mätt på heller så det passade oss utmärkt.

"Pumba" Vårtsvin

Kan inte se mig mätt på zebrornas fantastiska mönster!

Vi åkte en kortare "gamedrive" genom en del av parken och fascinerades av det fantastiska landskapet.

Mount Longonot på håll

Vi fick också se den mäktiga Elanden för första gången. Eland är en av de största antiloperna och tydligen den enda antilopen som lejonen inte rår på. De ser nästan ut som de har en kos kroppsform och är tydligen kända för sina fantastiska hoppkunskaperna. Det fick vi dock inte se något prov på. Mäktigt djur oavsett, tyvärr är bilden tagen på ganska långt håll och i farten så skärpan är väl inte den bästa men ändå - så här ser den ut!

I bergen häckar ett antal rovfågelarter, bland annat en ovanlig gam som kallas "lammergeyer" men även andra gamar och rovfåglar. Deras bon finns ovanför de vita fläckarna på klippsidorna, som ni kanske kan förstå så är det vita fågelskit...

När jag zoomade in lite mer så går det faktiskt att urskilja lite gamar. Men det roligaste är att jag faktiskt lyckats fånga ett par gamungar också i det ena boet. Det var en positiv överaskning när jag kom hem och tittade igenom bilderna mer noga! Det är vid det boet som är längst till höger i bilden nedan.

Efter en lite stund kom vi fram till "Rangers Post" och det var dags för ett lite stopp. Det var inte lunchdags ännu men vi tog med oss lite vatten och begav oss av en bit till fots.

Här är Salash och A på väg ut på nytt äventyr

Det visade sig att vi skulle klättra ner en bit på en "small hiking" som Salash kallade det. Det var en liten klättring ner på stenarna och mormor var lite tveksam till det hela men med lite övertalning så fick vi henne att följa med, vi skulle ju bara en liten bit.

Kanske lite mer fysiskt än vad vi räknat med.

Vi kom ner till en tom bäckfåra som gröpt ur klipporna och det var ett rejält fall (fast för dagen vattentomt) som vi hoppade över.

Efter bäckfåran visade det sig att vi skulle tillbaka uppåt igen...med samma stigning som vi just klättrat nerför...

Här pustar vi lite efter väl utförd klättring :)

Sen bar det en bit nedför igen, lite småhalt på sina ställen men helt ok annars.

Efter en stund var vi nere i botten på ravinen Hells Gate Gorge och sista biten så fick vi kliva över rinnande vatten.

Salash hade för dagen präktiga klättringsskor...eller inte....tror inte att jag skulle velat klättra/slira omkring i de här bildäckssandalerna. Jag är oerhört glad att jag hade mina terränggympadojor den dagen om man säger så!

Bildäckssandaler - måste nog införskaffas ändå för de är ju rätt coola!

Längst ner i ravinen fanns till och med ett smalt litet vattenfall. Rinnande vatten är något speciellt tycker jag och det här var inget undantag, mycket vackert!

Benny, Lukas och A tar sig en dusch ser det ut som!

Vid vattenfallet fick vi också se den här fantastiska fjärilen på riktigt nära håll. Sista dagarna har vi sett oerhört mycket fjärilar och det fick vi förklarat av Salash när han berättade att det är dags för fjärilarnas migration. Jag hade ingen aning om att fjärilar flyttar men nu fick jag lära mig det.

Vid det här läget trodde vi nog att vi hade nått vårt mål för vandringen/klättringen. Så var det icke..... Nej då, vi skulle visst följa vattnet vidare längre in i ravinen så det var bara att klättra på. Där det rinner vatten blir det gärna rätt halt kan man säga och den här klyftan var inget undantag. Salash gick uppe på kanten men jag konstaterade snabbt att det var inget alternativ för mig utan jag valde att gå i bäckfåran istället. Hellre blöt om fötterna än att halka ner och slå halvt ihjäl sig....

Till och med A som är fem och betydligt vigare än vad vi gamlingar är fick hjälp ner av Salash! När ni ser den här bilden så förstår ni kanske varför jag gick i vattnet istället?!

Benny fick glatt klättra med Lukas i bärselen på magen och mormor hon kämpade tappert på!

Den passagen klarade vi också av

Nästa klurighet kom strax efter vattnet - nu skulle mormor krypa under en balk.

Ska ju normalt vara ett enkelt hinder men om man försöker ta sig under utan att ta av sin ryggsäck så kan det bli vissa problem i alla fall.....

Vi andra hade vansinnigt roligt i alla fall - speciellt Salash och blött blev det om shortsen!

Människorna som kom efter oss valde ett helt annat sätt att ta sig förbi bäckfåran... De var förmodligen lite mer vältränade än vårt sällskap!

Också en variant

Även om det var en strapatsrik promenad så blev vi rikt belönade. Vi fick se fantastiska formationer. På bilden nedan så är det en liten ö som delar ravinen i två vägar. Här fick vi reda på att sju personer omkom i maj i år när de tog sig fram här på samma sätt som vi.... Kanske inte det man vill få reda på när man själv går där? Men det visade sig att de omkommit i ett ras som orsakades av regnen. Under regnperioden bör man nog inte befinna sig i ett sånt här utsatt läge. Nu var det ju förhållandevis torrt och fint så vi var inte i någon fara.

Kolla i klippporna! Magiskt!

Efter alla strapatserna hann vi njuta av fantastiska vyer i ravinen. Helt otroligt vad vattnet har skapat och jag är hemskt glad att vi kom dit även om det var kanske lite mer äventyr än vad vi hade räknat med.

Jag gick och njöt så pass så att jag var helt oförberedd på nästa hinder. Rätt vad det var så kom vi fram hit:

Vägen tog slut och längst inne stod bara en gammal trädklyka. Jaha sa vi - och hur ska vi nu komma vidare? Ingen av oss kunde komma ihåg att vi sett någon annan väg vi kunde ha valt. Jodå förtydligade Salash - vi ska klättra upp här. För det här klippblocket, med stöd av trädklykan....

Yeah right. Skulle inte tro det eller. Jag klättrar ogärna i stegar, även om de är väl förankrade men att klättra uppför ett klippblock med stöd av en trädklyka som står lutad lite nonchalant på Kenya-vis är ju definitivt på gränsen.

Men man vill ju inte vara den som ger upp i första laget.

Först skickade vi upp Lukas. (Känsliga tittare kanske inte ska titta på de två följande bilderna...)

Det gick alldeles utmärkt, vi fick god hjälp av ytterligare en guide som fångade upp lillplutten galant ovanför klippan.

Sen var det dags för mormor Ingrid som tappert agerade "försteman".

Benny kom upp ganska lätt tack vare sin räckvidd och lyckades sen faktiskt ta ett kort även på när jag pallrade mig upp...(tack för den....). Men upp kom även jag med livet i behåll!

Det var rätt högt faktiskt...

Efter denna klättring (som enligt Salash var den värsta på turen - tack och lov) så fortsatte vi vidare. Rätt vad det var så kom vi förbi en nödutgång! Ja hade den varit innan vi klättrade upp för klippblocket så hade jag nog övervägt den vägen faktiskt. Men jag undrar om den hade varit enklare - den ser typ rätt brant ut!! Det är alltså vägen som går längs med det blåa snöret...

Vi fortsatte framåt längs ravinen och efter varje sväng så uppenbarade sig nya häftiga klippformationer.

Helt plötsligt kommer vi fram till en återvändsgränd där allt bara slutade. Här fick vi en liten paus medan vi alla grunnade på var den där avtagsvägen var som vi måste ta på tillbakavägen. Eller var det rent av så att vi måste ta oss upp med hjälp av den läskiga "emergency exit"?

Mormor var så inne i klättrandet så hon föreslog att vi skulle klättra upp även för den här klippan!

Nej klättra upp för den skulle vi tack och lov inte så det var bara att vända om. På vägen tillbaka fick vi en fantastisk blick av det magnifika "central tower" som även ovan jord är mäktig att se, den höjer sig en bra bit över markytan.

Jahapp - det var alltså bara att ta sig tillbaka genom alla småhinder för att komma tillbaka till utgången. Allt som vi tagit oss uppför skulle vi alltså nu nerför igen - nya utmaningar alltså!

Klyftan som vi gått genom på ditvägen fick vi klämma oss genom en gång till och det gick bra även denna gången!

Till allas vår fasa gick Salash glatt förbi "emergency exit" och det gick upp för oss alla att det bara finns en annan väg ut. Med andra ord - vi måste alltså ta oss ner för samma eländiga klippa också!!!!!

Den insikten gjorde mig INTE glad kan jag meddela. Är glad att jag överlevde att ta mig uppför den men att ta sig ner igen kändes ohanterbart.

Men genom att lita blint på två kenyaner och min älskade man så lyckades även jag ta mig ner för klippan trots min trasiga axel och taskig räckvidd! Men jag har nog inte varit så vettskrämd på länge som jag var när jag kände hur axeln var på väg ur sitt läge och jag hade minst tre meter ner till marken....

Det var med stor stor lättnad som jag tog det sista steget ner på fast mark!!

Till sist kom vi också upp ovan mark igen, både svettiga och skitiga och det var rätt skönt att veta att det inte skulle vara mer klättring!

Mormor pustar ut med sina skitiga shorts :)

Vi fick vår välförtjänta lunch och hade en härlig paus där vi samlade nya krafter och begrundade våra nya erfarenheter!

Innan vi kunde ge oss av efter lunchen igen så var det så klart dags för lite omsorg om "åsnan" också. Tack och lov var det bara en påfyllning av vatten som behövdes.

A fick hjälpa till att meka lite :)

På vägen vidare så gjorde vi ett stopp vid kraftstationen som finns inne i parken. En femtedel av Kenyas elförbrukning produceras här med hjälp av den vattenånga som strömmar ut från berget. Tyvärr innebär det också att parken förfulas en del på grund av ledningar, turbiner och annat som byggts på platsen (och som man vill expandera ytterligare) men samtidigt så är det ju en ren eltillverkning som verkligen behövs i landet.

Vi njöt sen av lite ytterligare klippor i parken.

"Central tower" fick vi också se från en något mer högt belägen plats än nere i ravinen.

Mormor njöt av sin första safari och jag tror hon var rätt nöjd med dagen och sina bedrifter!

Och till sist fick hon se sitt favoritdjur - giraffer! En fantastisk giraffamilj fick vi träffa minsann. Oerhört vackra var de alla tre och den lille var klart oerhört söt!

Mamma och pappa giraff

Pappa giraff - vacker kille!

Lillplutt giraff

Hela familjen samlad på samma bild

Efter den avslutningen var det dags att lämna parken och återvända till Nairobi igen. Oerhört nöjda är vi med dagen trots (eller tack vare) alla strapatser vi fick vara med om. Det hade ju inte varit detsamma utan att få uppleva ravinen i alla fall, det var vi rörande överens om. Tur att vi inte visste innan vad vi skulle få utsättas för :)