Bloggtorka

Som ni har märkt så har det varit mer än lovligt glest med inlägg från vår sida senaste tiden. Fullständig bloggtorka!
Nog har vi haft saker att berätta om men lusten har helt enkelt inte varit där.

Men en kort uppdatering av vad som hänt senaste veckorna ska ni få!

 

Långfredagskväll satte vi oss på tåget med familjen Eriksson och begav oss mot Mombasa. Det var ett äventyr som vi är väldigt glada att vi har hunnit med till sist. Vi stuvade in oss alla 6 i en 4-bäddshytt så visst var det lite trångt om saligheten. Britsarna var ju rätt smala också så tack papporna för att ni offrade er att dela säng med barnen. Jag sov rätt ok i alla fall ;)
Tåget hoppade och krängde så ibland trodde man vi var på väg att spåra ur eller att vi kört över nån buffel eller nåt men fram kom vi! Och inte nog med det, då hade vi dessutom ätit frukost skumpandes i restaurangvagnen med vita dukar och finporslin :)

 

 

 

I Mombasa och Diani Beach var det minst lika varmt som vanligt! Dock är ju regnperioden här så vi hade regn och åska minst ett par gånger per dygn, mest på nätterna dock. Så vi kunde trots det njuta av sol och bad både på stranden men inte minst i den härliga poolen på African Dream Cottages som vi bodde på. Det är första gången som vi inte bott på all-inclusive-hotell och det var över förväntan. Dessutom var det så billigt så att vi kunde stanna precis så länge som vi hade lust!

 

Utsikt från vår veranda, knappt tio meter till poolen

 

Gräva på stranden är helt ok. Bada i havet inte lika roligt

 

Bus med trädgårdsmästaren

 

Lättare att se den vita sanden när man är chokladbrun

 

Hej Sverige!

 

Juicepaus - mangojuice är inte dumt!

 

Dromedarerna kom såklart förbi

 

Vi var ute och snorklade och matade fiskar även den här gången

 

Kattbesök på verandan första morgonen till Lukas stora glädje!

 

Lite handboll hann vi med också - trots att det var en bedrövlig match...

 

 

Vi hann också med en safari under badsemestern. Familjen C var komiskt nog på precis samma ställe under precis samma tid och hade med sig besök från Sverige. Dessa hade bokat safari till Tsavo och var helt ensamma i safaribilen. Bra pris hade de förhandlat sig till också på boende och safari. En sån chans kan man ju inte, särskilt som en av lodgerna var Salt Lick Lodge som vi varit sugna på länge...  Tsavo East har vi ju inte heller sett så då kunde vi ju inte låta bli :)

Safarin var sådär tyvärr. Vi bodde bra, vi åt gott och hade mycket trevligt sällskap. Men den där biten med djuren var faktiskt under all kritik. Kanske har vi varit på lite för många safaris och blivit bortskämda men i ärlighetens namn var det ingen höjdare. Men så kan det vara ibland. Glädjande så fick vi i alla fall se många elefanter och även om vi sett mycket djur innan så fick vi faktiskt se nån ytterligare art som vi inte sett förr.

 

I de här coola runda stolphusen bodde vi

 

Utsikt från vårt rum mot vattenhålet på morgonen

 

Efter safarin åkte vi tillbaka till Diani och hade ytterligare några dagars slappande innan vi begav oss mot Nairobi igen i måndags morse. Rätt skönt att komma tillbaka till lite "normal" värme igen. Och att slippa den höga luftfuktigheten!

I måndags fick vi också vårt andra dokument "adoption certificate" som gör att vi nu kunnat ansöka om "Haag-intyget" som vi sen i sin tur behöver för att kunna ansöka om svenskt pass. Detta gjorde vi i måndags och Childrens Department har sju arbetsdagar på sig att utfärda detta intyg. På morgonen dag åtta kan man alltså hämta det vilket skulle bli i morgon bitti.

 

Meeeeen, igår fick vi ett lite oroväckande samtal. En av de som ska skriva på eller stämpla dokumentet jobbade dessvärre inte i fredags.... och ingen vet om hon kommer på måndag heller! Suck, suck och suck!

 

Tyvärr är detta inget ovanligt alls. I regel är det nån som ska skriva på nåt som inte finns på plats. Ja, i Sverige kan mycket vara krångligt, men att man inte skulle ha någon på plats som är betrodd att underteckna ett intyg och att man inte har någon aning om när människan i fråga har lust att göra det, tja, det känns VÄLDIGT avlägset! Delegering är en väldigt bra sak men den arbetsformen har tyvärr inte riktigt nått hit ännu.

 

Men ännu lever hoppet om hemresa på fredag. Om vi bara får intyget senast tisdag så hinner ambassaden göra ett "riktigt" provisoriskt pass till Lukas. Blir det ytterligare fördröjt så har vi blivit lovade expresshjälp. Så ännu är vi inte oroliga det minsta men visst hade det varit ohyggligt skönt att få det ordnat i morgon!

 

För här avvecklas det för fullt nämligen! Väggar är tömda, väskor är packade med det vi kan, våra saker har fått nya hem och igår var vi i City för en sista shoppingrunda.

 

Vi är såååå färdiga för att resa hem nu och i tanken är i alla fall jag mer i Sverige än i Kenya just nu. Det ska bli underbart att få komma till Sverige igen! Vi pratar mycket om "hemma i Sverige" nu och jag vet inte hur mycket Lukas förstår men jag tror nog att han fattar att vi ska åka härifrån i alla fall. Hem till Brita och Gumman, sängen och traktorn, Volvo-bilen,  mormor och morfar som han pratar med varje dag nu, mostrarna och hundarna och alla ni andra som vi alla längtar efter!!

Snart ses vi!!!!

 

Och tänk om en vecka så har vi sovit en första natt i våra sängar. Och eftersom allt gick väl i eftermiddag så är vi snart på väg för att se vår första IFK-match för den här säsongen - bara det är ju helt fantastiskt!

  

Fika i City igår. Han börjar bli stor vår lille plutt! Och håret långt ;)

  

Bokat var det här :)

Så där ja - påsk vid kusten blir det!

Har bokat idag, helt spontant och inte har vi bokat någon hemresa heller! Beroende på hur lång tid det tar med våra papper nu den närmaste veckan så stannar vi så länge vi känner för det!

På fredag kväll tar vi nattåget till Mombasa och kommer bo i stuga på Diani Beach, allt på rekommendation från en av våra grannfamiljer. Ska bli så jääääägarns gött, kanske är det sista chansen vi har att göra en lite längre utflykt, sista veckorna är det ju lite mer pappersarbete att tajma in så nu åker vi medan vi kan!

Kände helt enkelt att vi inte vill gå här och dra här på Gemina sista tre veckorna (eller vad det nu blir), utan nu ska vi ha det gott! Beachen here we come!

På återhörande!

//Sara

Baksmälla

Idag är vi trötta. Jättetrötta. Ända sen i onsdags då vi fick vårt domslut (är det verkligen bara två dagar sen?) så har vi varit i full gång. Familjen E har mormor på besök så vi passar på att göra en hel massa tillsammans med dem.
I onsdags hade vi redan innan bestämt att vi skulle åka på tur till Karen. På grund av domstolen så blev vi lite senare än planerat men vi hann vad vi skulle ändå. Till råga på allt så kom nästan hela granngänget med champagne innan vi kom iväg så det fick vi ju också hinna med innan avfärd :) Det uppskattade vi väldigt.
Vi shoppade inte mycket men vi fick en fantastisk lunch på Osteria med vars ett glas vin (som visade sig vara minst en halv flaska!)

Igår promenerade vi till favoritstället Amani och lunchade och kikade om de fått in nåt nytt i butiken :) En promenad på runt timmen enkel väg. Vägen dit var mulen och rätt sval men vägen hem var en het pärs.... Så igår kväll var vi också rätt möra!

Idag var planen att åka till Windsor och bada och slappa. Men vi är faktiskt för trötta! Till saken hör att det är rätt mulet idag också så lusten att hoppa i bikini och dega vid poolkanten är rätt låg.
Oavsett hur trevligt vi har haft det de sista dagarna så behöver vi nog en slappa-hemma-med-familjen-dag. Vi har lite att prata om och planera också. Typ såna detaljer som när vi ska börja jobba och vem av oss som ska få äran att jobba och sånt :)

Vill passa på att tacka för alla hälsningar, grattis, telefonsamtal, sms och annat! Helt otroligt att ni är så många som tänker på oss! Stort tack!

Många undrar vad som händer nu härnäst. Nu väntar vi igen kan man säga....

Det som vi främst väntar på nu är två dokument från domstolen, adoption order och adoption certificate. Normaltiden för att få ut båda dessa dokument är nog ungefär två veckor. Misstänker att vi kanske får lägga till några dagar på den tiden på grund av påsken. Förhoppningsvis försinkar det oss inte så mycket.

Efter det följer några ytterligare dokument som kan ta varierande lång tid att då fram. Men det kan vi återkomma till.

Jaha, nu blev visst planerna för dagen justerade i alla fall. Lutar nu åt lunch på Chef & Chef och lite fyndjakt på Toi Market. Jaja, det är ju också ett alternativ :) Vila kan vi göra en annan dag!

På återhörande!

//Sara

Älskade goa unge!!!!

ÄNTLIGEN är det klart!

 

Världens bästa unge är nu äntligen bara vår!!!

Sverige se upp - snart kommer Lukas Jayden Thim hem!

 

Mellan hopp och förtvivlan

Tisdagen den 12 mars var tydligen inte vår tisdag ändå. Vi var på plats i domstolen alla tre i god tid innan klockan 14 som vi fått besked om. Det dröjde som vanligt men strax efter 14.30 så gick jag i alla fall in i rättssalen och väntade. Benny väntade utanför med Lukas som var lite svår att hålla tyst på....

Vår advokat fick ordet och i princip när hon reste sig upp och började prata så meddelar domaren att han behöver dra sig tillbaka till sin kammare. Domsluten (vårt och några som var uppskjutna från måndagen) var inte klara men om vi kom till hans kammare efter 16.30 så skulle det nog ordna sig. Eller i morgon bitti klockan 9 la han till....

Jaha - vänta igen alltså! Den här gången hade vi i alla fall en tid att rätta oss efter så vi gick utanför domstolsbyggnaden och över gatan till ett kafé där vi kunde få sitta ner och få oss lite att äta och dricka.

När klockan närmade sig 16 gick vi tillbaka och väntade, och väntade, och väntade. Klockan blev över 17 och lite till då plötsligt advokaten fick gå in i kammaren. Jag såg in genom dörren då hon gick in och då såg jag domaren sitta i bara skjortan i soffan med en förfärlig massa akter spridda runt i hela rummet. Jag förstår att han har svårt att hinna med om han skulle förbereda alla de ärendena inför nästa dag, eller efterarbeta kanske, har ingen aning! Men sjukt mycket papper var det överallt i alla fall.

Det tog inte många minuter och sen kom advokaten ut igen. "Hon ser besviken ut" sa Benny. Jag tänkte nog inte på det utan var mest glad att hon kom ut igen så vi kunde få besked. Hon stoppade ner akterna i väskan och sa till oss "han vill att vi kommer tillbaka klockan 9 i morgon bitti".

SUCK!!! Det kunde han väl för bövelen kläckt ur sig innan så vi sluppit att stå där förgäves och vänta!!!!

I ärlighetens namn så var vi nog i det läget mest glada att äntligen få åka hem. Först senare kom nervositeten tillbaka. Tänk om det är nåt fel? Tänk om han inte godkänner oss? Tänk om vi inte får det i morgon heller - vad händer då?!

Vi bestämde i alla fall att det bara var Benny som skulle åka dit idag på morgonen. Det är ju helt värdelöst att stå där alla tre och häcka, uppklädda till ingen nytta. Vi måste ju inte vara där, det är ok om bara advokaten är närvarande, men har vi nu väntat så förbenat länge så är det väl klart att vi ska vara med på det allra viktigaste, nämligen domslutet!

Så Benny promenerade dit idag. Gick förmodligen snabbare än att ta taxi för trafiken kan verkligen vara en mardröm på morgonen om man ska åt det hållet. Han var där i god tid. Advokaten försenad som vanligt men idag spelade det ingen roll för domaren tog appointment och hearing först. Efter det gick domaren ut, låste sitt rum och gick till den vanliga rättssalen igen. "Kom tillbaka klockan 16" var det enda han sa.

RIDÅ :(

Så nu sitter vi här hemma igen allihopa, och väntar. Lukas och Benny vilar middag nu och i eftermiddag så kommer Benny att åka till domstolen, IGEN! Vi kommer inte att ge upp och vi inbillar oss att det inte skadar om vi är där i alla fall. Domaren kan gott se att vi inte ger oss och dessutom är det ju inte ett dugg bättre att sitta här hemma och vänta, och vänta och vänta. Är man på plats så får man ju i alla fall en känsla av vad som försigår bakom kulisserna.

Så det blir en nionde gång i domstolen. Fast man kanske inte får räkna när man är där mer än en gång per dag? Haha :) Oavsett så tror jag att vi har ett mycket läskigt och fullständigt oslagbart (hoppas jag verkligen i alla fall...) rekord i antalet domstolsbesök!

Nu ska jag spela lite dataspel för att skingra tankarna. Lukas hatar när jag gör det så när han vaknar får jag väl underhålla honom istället :)

På återhörande!

//Sara

Dumstolen

Jag kom just till att tänka på att jag egentligen inte berättat hela historien om vår förfärliga dag i domstolen förra tisdagen. Så det kan jag ju passa på att börja berätta om nu när jag sitter här vid poolkanten medan pojkarna badar (så fick jag det också sagt.. :) )

 

Som vanligt var vi i god tid till Milimani High Court. Vi visste ju om att vi var ärende nummer två på listan och alla de tidigare gångerna som vi träffat den här domaren så har han faktiskt i princip startat på utsatt tid. Det var till och med så att vi övervägde att låta vår taxichaufför vänta på oss. Ja vi var ju andra fall ut och räknade med att vara ute igen ganska snabbt. Vår packning för dagen var också lätt. En extra blöja hade vi med oss och väldigt spartansk fika till Lukas (inget till oss själva). Alla tidigare gånger vi varit där har vi haft med mat för en hel dag för säkerhets skull. Tydligen har vi inte lärt oss tillräckligt av alla våra domstolsbesök...

 

För en lång förmiddag blev det, och betydligt mer händelserik än vad vi hade önskat också...

När klockan blev nio så hade vår guardian och socialarbetare kommit. Men vår advokat lyste med sin frånvaro... Domaren var inte på plats klockan nio tack och lov men vi var minst sagt i upplösningstillstånd eftersom ingen advokat dök upp och att hon inte gick att nå på telefon heller. Frustrationen var stor, utan advokat skulle vi definitivt inte få någon hearing. Nu när vi äntligen fått komma dit..

 

Klockan blev mer och mer och fortfarande kom varken advokat eller domare. Skulle vi månne "räddas" av att domaren var försenad också? Vår socialarbetare gick runt med sin telefon i näven och ibland i örat och vi fick besked om att "advokaten är på väg, hon kommer att hinna". Kan inte påstå att vi kände oss så himla mycket lugnare för det.... Att kenyaner är tidsoptimister det vet vi men 0de är inte heller särskilt glada för att komma med dåliga nyheter. Och hon såg rätt nervös ut...

Rätt som det var så började det röra på sig i korridoren och också vår socialarbetare kallade med oss. Tydligen var domaren redan på plats och ville börja, fast i en annan lokal! Och nej, fortfarande ingen advokat.....

Domarens assistent började ropa upp ärenden, ja så klart vårt....vi var ju som sagt nummer två på listan. Men på nåt vis så kastades ordningen om, familjer som inte var med på listan fick ändå komma in och genomföra sin guardian appointment (första besöket i domstolen) och familjer som hade nummer efter oss fick också komma in. Normalt sett kan jag reta ihjäl mig på att ordningen kastas om eller att ärenden som inte är angivna på listan ändå kommer in trots brist på tider, men i det här läget var det mitt minsta problem kan jag meddela.....

 

Det konstiga var att familjerna som var där i samma ärende som vi (inga svenska) kom ut från i rummet väldigt snabbt och verkade liksom inte färdiga. Det visade sig nämligen att det saknades ytterligare personer som borde varit representerade, bland annat socialarbetare från den andra organisationen. Men oavsett det, den enda familj som inte fick komma in var vi.
Vid det laget hade vi fullständigt gett upp men då var hon plötsligt där, vår advokat. Och nästan exakt i samma ögonblick går domaren ut genom dörren och låser för att fortsätta med dagens andra femtiotal ärenden i den gamla vanliga domstolssalen...

Två familjer (dvs de som inte skulle varit där egentligen....) hade då fått sina ärenden uträttade, vi andra fyra fick inte jobbet gjort.

 

Där gick vårt tåg. Jag var så arg och ledsen så det går inte att beskriva. Det märktes nog för det var liksom ingen av "de våra" som pratade med oss. Vi satt på en bänk i ena änden av korridoren och de som kunde informerat oss satt i andra änden. Det vi fick veta om vad som hänt fick vi höra genom en annan advokat. Tragiskt men sant. Vi såg förmodligen inte så tillmötesgående ut skulle jag gissa.

I vilket fall som helst fick vi i alla fall reda på att det var ytterligare en person som saknades. Det visade sig nämligen att det inte fanns någon representant från Childrens department på plats heller! Och det är ju en funktion som alla ärenden har gemensamt. Därför kunde domaren inte höra någon av oss som var där för hearing!

 

Därför hade tydligen domaren gått med på att skjuta upp förhandlingarna och skulle kanske försöka runt klockan tre istället. Eller vid nån annan tid...ingen som visste riktigt.

Så där satt vi. Med en blöja. Inget att dricka. En bulle. Ganska roliga leksaker. En kissnödig mamma som inte vågade ge sig ut i korridorerna och leta toalett om utifall domaren skulle komma igen...

Behöver jag tillägga att jag grät...? Att den här cirkusen aldrig skulle ta slut!

 

Vi var inte särskilt hoppfulla kan jag nog erkänna. Kanske skulle domaren komma. Men när? Och på vilket humör skulle han vara på om han väl kom? Vi hade ju hoppats träffa honom på morgonen när han var pigg och alert....inte sist på dagen efter femtiotalet arvs- och äktenskapstvister....

Det var långa timmars väntan. Det var ju inte så jag hade tänkt mig min sista dag i Kenya, vankandes fram och tillbaka i en domstolskorridor! Lukas somnade tack och lov i pappas knä och sov en stund. Skönt att han kunde slumra lite så tiden blev lite kortare för honom i alla fall. Jag satt och höll ögonen på dörren till domstolssalen och hade svårt att hålla modet uppe.

 

Plötsligt efter tolvsnåret nånting så öppnades dörren och en man i ljus kostym kom ut. Men inte hade väl domaren ljus kostym? En liten stund därefter passerade han just framför oss och jodå, visst attan var det han!!! Snabbt som katten följde vi efter honom för att se vart han tog vägen. Han tog rätt väg men strax innan han var framme vid Chief Justice kontor (som faktiskt var vår rättssal för dagen komiskt nog) så vek han av och tog trappan upp istället. Skit också, vad ska karleländet nu då sa vi. Jag, den evige optimisten sa till Benny, "han ska säkert på dass...".

 

Och det var det fler som behövde. Lukas blöja var mer än lovligt full och vi tog ett snabbt beslut att byta den i samma trappa, fast på vägen ner till källaren :) Milde tid om domaren kommit tillbaka i det läget....då hade vi definitivt aldrig fått någon hearing det är då ett som är klart!!
Eländet var inte slut där...inte hade vi nånstans att slänga blöjan heller, och ingen obligatorisk hundbajspåse i väskan... Men visst ja, vi kunde ju ta ur den stackars ensamma bullen vi hade med oss och vips så hade vi en blöjpåse också :)

 

OCH plötsligt var domaren tillbaka! Det tog en stund för honom att komma i ordning och så vips så blev vi uppropade och fick komma in!!!! Fy bubblingen vad jag var nervös då! Och in kliver vi i värsta flådiga kontoret med stort bautaskrivbord typ kateder, stor soffgrupp i skinn och så ett konferensbord med sex kontorsstolar runt om. Runt bordet satte vi oss, vår advokat, guardian, socialarbetaren och representanten från Childrens department. Domarens och advokatens assistenter fick sätta sig i soffgruppen :)

 

Advokaten inledde och därefter fick alla instanser yttra sig om oss. Till och med vi fick prata och berätta vad Lukas heter :) När domaren frågade hörde vi knappt så vår advokat började svara för vår räkning. Domaren avbröt henne snabbt och sa "let them answer!". Så det gjorde vi!

 

Efter bara några (förvisso långa) minuter och en halväten bulle så var det över! Domaren avslutade med att annonsera att domslut kommer avlämnas den 12 mars!!! Utan diskussion gav han oss alltså två veckor till judgement vilket vi kan vara väldigt nöjda med efter den dagen!

 

Lycka, men framförallt en otrolig lättnad blandat med sorgen över att jag faktiskt skulle sätta mig på ett plan till Sverige på kvällen gjorde att tårarna bara sprutade på mig när vi kom ut i korridoren igen. Vi kramade om varandra och jag fick en varm go kram till tröst av Lukas härliga guardian Alice.

Äntligen kunde vi ge oss därifrån igen, förhoppningsvis för sista gången. Ja vi har ju förvisso fått en tid för domslut förut om ni minns...och det var ju tyvärr inte sista gången. Men nu hoppas och tror vi väl att det ska gå vägen! Vi har ju huvuddomaren den här gången och det ska väl mycket till om han ska få sparken innan tisdag. För ja, nu är det snart tisdag! DEN tisdagen då magiska saker kan hända. Eller om man vill kan man säga i övermorgon, för så nära är vi nu :)

Och domaren jobbade i fredags, han har ärenden i morgon måndag så det vore väl själve den om det inte skulle gå vägen nu!

Ett tag var vi ju lite oroliga att valet och dess efterverkningar skulle ställa till det men nu verkar det ju inte bli så mycket av med oroligheter och störningar vilket är mycket glädjande på många vis.
Hoppas, hoppas, hoppas!!!

 

Nu är det söndagkväll snart och vi har inte riktigt bestämt vad det blir till kvällsmat. Finns rester av linsgryta i kylen men någon här verkar vara sugen på thaimat.... Återstår att se om suget vinner över snåltarmen :)

 

Och förresten, eftersom jag fortfarande inte är i Sverige så förstår ni kanske att det blev snabba beslut där framåt kvällen efter hearingen. Jag ville VERKLIGEN inte resa hem och följde min magkänsla och fick brått att boka om biljetten, fixa visum och förlänga reseförsäkringen. Det gick och kvar är jag. För en av de första gångerna i mitt liv satte jag plikten och ekonomin före mig själv och familjen och det har jag inte ångrat en sekund! Resten får baske mig ordna sig för jag lämnar inte min son, så det så!!!! Tids nog kommer vi hem - HELA familjen :) Och det längtar vi efter nu!

Kram på er, vi hörs snart på ett socialt media nära er!

//Sara

Väderväxling

Helt plötsligt verkar det som om den för en månad sen till synes oändliga värmeböljan har kommit av sig här i Nairobi. Över en natt så växlade vädret från att vara konstant molnfritt och varmt hela dagarna till regn på nätterna och lite mer växlande molnighet under dagarna.
Missförstå mig rätt, vi har fortfarande varmt och väldigt behagligt men nu är luften lite lättare att andas och som nu på förmiddagen så kan det till och med vara ganska mulet. Lite senare under förmiddagarna kommer dock solen fram igen och vi kan njuta vid poolen.

Kom på mig själv en morgon för några dagar sen att tänka på att vår frukost på den skuggiga balkongen efter nattens regn skulle kunna vara en frukost i förtältet på campingen. Det räckte att sluta ögonen så stämde mycket överens med det. Det var tyst, friskt och så där lagom varmt för att sitta ute och äta frukost. Med en tröja på och en filt i den kalla plaststolen så var det helt perfekt! Svensk sommarmorgon helt enkelt :)

Just nu är det lite grått men solen letar sig genom molnen så där så det ser ut att bli en bra dag ändå. Ännu är det nog lite svalt att gå till poolen men kanske är det ändå där vi hamnar idag. Vi ser till att hålla oss på området idag också även om det verkar väldigt lugnt här omkring. Valet har hittills inte orsakat några större störningar men vi ger det några dagar till för att vara helt på säkra sidan. I morgon hade jag däremot tänkt att ge mig ut. Jag är i desperat behov av att klippa mig så vi hoppas kunna ta oss till Yaya i morgon. Kanske skulle jag också fixa till fötterna, det skulle verkligen behövas!

Ha en mysig söndag, vi hörs!

//Sara

283 dagar avklarade, ? to go.....

Idag har vi lite snabbt räknat varit här i 283 dagar. Ingen annan nordisk familj som befinner sig här just nu har varit här längre än vi.... När Mette och Ivan åkte hem för snart två veckor sen (två veckor! hur gick det till?!?) så blev vi veteraner. Så kan det bli. Och inte är vi på tur att åka hem heller som det ser ut nu så veteraner det kommer vi förbli ett tag till.

Undras tro hur många fler dagar det blir. Ja om man ser min räkna-ner-kalender så är det 44 dagar. 44 dagar är det tills vi har bokat våra biljetter hem. 19 april, fem dagar innan Lukas fyller 2. Och det hoppas vi verkligen kommer att hålla, om vi får åka en vecka senare så blir vi tvungna att köpa biljett till honom också, en "liten" extrakostnad om sisådär 8000 riksdaler.... Men å andra sidan så får vi ju ta hem några fler väskor då också (= Sara får köpa mer tyg...) och han får en egen stol på vägen hem. Oavsett så är det ju ett vansinnigt pris för en enkelbiljett så vi hoppas verkligen att det inte behövs! Det är i alla fall mindre än en vecka kvar nu tills vi har datum för att få vårt domslut. Hoppas, hoppas att det stämmer! I så fall kommer ni få se några riktigt fiiiiina bilder här, det kan jag lova! Tänk om vi kunde vara riktig familj om en vecka!

På tal om det där med att köpa mer tyg. Kan det vara så att vi helt enkelt varit lite för bra för Kenyas BNP för att de ska släppa ut oss? Har vi helt enkelt handlat för mycket och rest för mycket för vårt eget bästa? Ja det kan man aldrig veta :) Skulle inte vilja ha det ogjort i alla fall!

Nu har det gått två dagar sen valet och fortfarande har inget slutligt resultat offentliggjorts. Lite oroväckande är det att det tar sån tid och nu börjar diverse rykten florera. Det senaste vi läste nu nyss var att det elektroniska rösträkningssystemet hade blivit hackat för att räkna till Kenyattas fördel. Vet inte om det är sant eller inte men oavsett så är sådana rykten inget vi vill höra, det finns en stor risk för konflikter om det finns minsta misstanke att rösträkningen och valprocessen inte gått rätt till. Läste också på Twitter alldeles nyss att alla skolor hålls stängda veckan ut. Det tyder också på att vissa oroligheter väntas.

Annars har det varit väldigt, väldigt, nästan kusligt lugnt här omkring de senaste dagarna. Minimalt med trafik och människor ute säger de som varit utanför grindarna. Affärer är fortfarande stängda i stor utsträckning.
Själv har jag hållit mig mest inne, har varit lugnt och skönt men nu känns det som att vi snart behöver ta oss ut och hitta på något igen. Vi är ju vana att röra oss fritt och göra det vi känner för så nu är vi lite mer låsta.

Nu fick jag just en nybadad liten goding i mitt knä, det är dags att göra honom färdig för sängen och "totta" håret :) Han börjar få fina små knottor i håret nu den lille plutten!

Ha det så bra, vi hörs snart igen!

//Sara

Måndag och val

Idag är det val här i Kenya och därmed public holiday. Det är märkligt tyst här nu på morgonen konstaterade vi nyss vid frukostbordet.
Förra valet här var en riktigt otäck historia 2007. Den här gången hoppas alla att fred ska råda och att förlorarna i valet accepterar sin förlust på ett fredligt vis. En av kandidaterna till presidentposten nu är anklagad för brott mot mänskliga rättigheter i Haag-domstolen efter våldsamheterna efter förra valet. 1100 människor miste då livet och hundratusentals fick ge sig på flykt. Trots detta så har han fortfarande ett stort stöd, över 40 procent av rösterna i opinionsundersökningarna.

Kenya och Nairobi och inte minst vi har förberett oss på det värsta men hoppas på det bästa. De flesta vi pratar med tror inte att våldsamheterna ska upprepas. Vi hoppas det men har trots det bunkrat på oss mat så att vi inte behöver lämna området på ett tag. Vi har fyllt på våra surf- och telefonkort och vi kommer hålla oss inom murarna tills vi vet hur det går. Förra valet var våldsamheterna som värst i slumområdena, bland annat i Kibera som vi bor väldigt nära. Många av de som bor där har nu skickat sina barn till släktingar på landsbygden för att de ska vara mer säkra. En annan åtgärd de gör är att se till att de har tillräckligt med mat så att de kan utfordra alla de poliser som patrullerar området. Finns det inte mat att ge till poliserna är risken stor att de börjar ställa till med problem, ja poliserna alltså.... Ni hör att polismakten här inte arbetar riktigt på samma sätt som i Sverige.
Vi har också noterat hur bilhandlarna här omkring inte har några bilar på sina områden. Förmodligen har de kört bort dem till säkrare platser för att undvika skadegörelse och bilbränder gissar vi.

Vi har också kommunikationsradio så vi kan få information från ambassaden och vi har också kompletterat med inköpta walkie-talkies så att vi kan nå alla adoptivfamiljer om telefonnätet brakar samman, och det tillsammans med elnätet brukar vara det som havererar först. Vi har turen att ha två läkare bland föräldrarna här och de har vi utrustat med akutväskor om utifall något skulle hända oss eller barnen.

Det är rekordjämnt i valstriden. De två största kandidaterna Odinga och Kenyatta har båda nånstans mellan 40 och 50 procent av rösterna. Därefter kommer en ytterligare kandidat som har knappt 5 procent. Vinnaren måste ha över 50 procent av rösterna i hälften av alla "countys" för att vinna i första omgången, i annat fall väntar omval den 10 april. Om det blir omval förväntar sig befolkningen mer oroligheter så alla hoppas verkligen på valet avgörs idag.

Klockan sex i morse öppnade vallokalerna och det har redan rapporterats om långa köer, digitala röstlängder som inte fungerat, småbråk och poliser som dödats i bakhåll i Mombasa. Benny pratade nyss med en kenyansk bekant som stått i kö för att rösta sen klockan fem i morse. Nu är klockan nio och fortfarande har inget hänt tydligen. Så visst, viss irritation kan säkert uppstå även där. Jag tror inte att valet kommer att passera obemärkt, men jag hoppas att jag har fel. Visst hade det varit skönt att vara hemma i trygga Sverige under den här perioden. Men samtidigt så tycker jag att det ska bli oerhört intressant att följa valet på plats. Jag har förstått att rapporteringen härifrån är ganska omfattande i Sverige också.
Och hur det än är, skulle de bli riktigt illa så att det blir tal om evakuering av svenska medborgare (vilket inte ens var aktuellt 2007) så kan vi inte lämna landet. Eller jo, Benny och jag kan. Lukas kan vi inte ta med oss eftersom han inte formellt är vår. Så ni förstår kanske varför det aldrig kommer att ske.
Jag är inte heller säker på att vi hade tagit flyget hem under osäkert läge. Att sätta sig i en taxi och åka härifrån till flygplatsen är inte något man vill göra om det är oroligheter på gatorna, det kan ju ni som varit här förmodligen förstå.

Hur som helst, inom de närmasre dagarna har vi facit på hur det gått. Idag ska vi i alla fall ta det lugnt här hemma. Får försöka hitta på lite sysselsättning nu när vi inte ska gå till affären :) Det är ju annars ett bra tidsfördriv!

På återhörande!

//Sara

Ett, två, tre...

...på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte SMÄLLER DET!!

Ja vi får väl hoppas att det är så. För det räckte bevisligen inte med fem besök i domstolen för oss..
Men misströsta inte, vi har ny tid på tisdag :) Och sen får det faktiskt räcka för nu börjar min klänning bli lite väl skitig ;)

Skämt åsido, denna parodin blir bara värre och värre. Idag var domaren drygare än vanligt och hävdade att vår advokat mutat någon för att vi skulle få komma med på listan idag. Han hade minsann inte tänkt träffa oss förrän på tisdag...

Så, på tisdag åker vi tillbaka till domstolen igen för sjätte gången. Sen kan det banne mig räcka tycker jag!

Nu är vi på väg hem och det är ju i alla fall skönt. Vi har ju större delen av dagen orörd!

Kram på er, vi hörs!

//Sara

Sista turerna med gänget

De sista veckorna har vi varit på två helt spontana resor med våra danska vänner Mette, Ivan och Emanuel. Två resor till ställen som vi förmodligen inte hade gjort annars och två resor som vi egentligen inte hade råd med... Men tack vare att vi hemskt gärna ville göra dessa resor tillsammans med dem och inte minst tack vare sponsring från olika håll (tack igen, ni vet vilka ni är) så beslutade vi oss för att ändå resa med. Och det är vi oerhört glada för att vi gjorde!!

Just nu när jag börjar skriva detta så befinner vi oss i bilen på väg hem från Kisumu. Vi har nu passerat Nakuru och vi är mitt i det fantastiska landskapet Great Rift Valley. Helt sagolikt vackert! På väg till Kisumu så åkte vi en annan väg som nog till och med var ännu vackrare. Vi åkte då genom ett av de största te-distrikten i Kenya och det var helt makalöst. Kilometer efter kilometer av gröna frodiga teodlingar bland kullarna. Tyvärr blir det ju inga vidare bilder från bilen så jag kan inte göra det riktigt rättvisa. Ni får tro mig på mitt ord.

 

 

Vi hade förberett oss på en besvärlig tur dit men jag tycker att det gick över förväntan. Väl framme i Kisumu som ligger precis vid Viktoriasjön väntade tälten på Kiboko Bay Resort. En fantastisk liten anläggning precis nere vid vattnet.

 

Trädgården med tälten

Gissa bajset!

Skolungdomar på flodhästsafari

Hippo!

Fiskarna rensar fiskenät

Vår guide Tom berättar om papyrusskörden

Några råkade visst bada med kläder på....

Bara på med armpuffar och fortsätta

Myrvägsinspektion! Vad månde bliva av denna lilla biolog?!

Utsikt över Viktoriasjöns vatten (?), mest vattenhyacinter tyvärr

 

Avslutningsmiddag, massor av lite av varje :)

I tre nätter har vi bott där och nu är vi alltså ganska snart tillbaka i Nairobi igen. Vi har åkt båt på sjön med fantastisk guide, vi har sett flodhästar både i vattnet och bakom tältet, vi har ätit supergod och alldeles för mycket mat, badat i poolen och haft det allmänt väldigt, väldigt härligt.

Veckan före firade Mette och Ivan 12,5-årig bröllopsdag. Jaha men vad då då tänker ni, det är väl inget särskilt. Jo ser ni, i Danmark är just "kopparbröllop" en stor tradition som firas mest i vänkretsen om jag fattat det rätt. Traditionen bjuder då att vännerna sätter blommor runt dörren och uppvaktar brudparet på morgonen med sång och kakor. Någon sång blev det inte då men vår dansk/isländska granne hade i alla fall ordnat med blomster runt dörren.

Mer hann vi inte med för bara nån dag innan bröllopsdagen beslutade Mette i maskopi med oss att överraska Ivan med en sista safaritur. Det var nämligen det han hemskt gärna ville göra innan deras hemresa.
Sagt och gjort, tidigt på morgonen lastade vi in oss i Isaiahs taxi och åkte de fyra timmarna mot Mount Kenya och Sweetwaters tented camp. Och det var fantastiskt!
I princip hela vägen dit hade vi klar fin vy av Mount Kenya, vi åkte till och med lite runt berget så vi fick se det från olika vädersträck.

Sweetwaters då? Ja den campen ligger inne i ett privat reservat och tälten ligger samlade runt två välbesökta vattenhål. Vi har ju varit på många safaris och sett mycket djur men det var verkligen något helt annat att kunna sitta vid tältet och få vara med om hur djuren kom till vattenhålet, och därmed oss, istället för att söka efter dem. Att man sen kunde få sig en öl under tiden var ju också en trevlig bonus ;)

Vi hade ett riktigt härligt dygn. Maten var fantastisk och sängarna och tältet hade en standard värdigt ett lyxhotell. Underbart helt enkelt! Djur såg vi i mängder. Inte minst vårtsvin :)
Höjdpunkterna var nog ändå när mamma noshörning kom med sin unge till vattenhålet strax innan solen gick ner, eller hjorden med zebror som hördes springa i terrängen ett par gånger i mörkret, uppenbarligen på flykt undan något. Eller pappornas upplevelse av elefant som kom fram i skydd av mörkret.

Mount Kenya från vägen till Sweetwaters

Första djuren från bilfönstret

Vår lille safariexpert och fågelskådare <3

Coolaste trädet på stället

Mount Kenyas snöklädda topp

Vår allra första blick utöver reservatet, berget i bakgrunden

Två "hornbills" sandbadade just utanför tältet

Fågelspaning vid vattenhålet

Waterbuck vid vattenhålet

Och där kom de - mamma och son noshörning!

Yes - de gick direkt till vattenhålet så vi fick riktigt nära titt!

 

Efter en kort stund vid vattenhålet så är de på väg bort igen

Men det dröjde inte länge förrän nästa par kom!

Här ser ni hur nära de är anläggningen

Middag med musikunderhållning

Soluppgång bakom Mount Kenya

Giraffer med "riktigt" giraffmönster :) Våra första!

Det är ingen lek att vara törstig giraff...

Jag märker att jag använder ordet fantastiskt väldigt mycket.... Men ni får ursäkta mina superlativ - de behövs för att tillfullo beskriva det här på många vis helt, helt underbara landet tillräckligt målande. Har ni någon gång möjlighet att resa hit - tveka inte! Ni kommer inte att ångra er! (och jag kan ställa upp som reseledare när som helst!)
Nu när jag till sist avslutar det här inlägget så har det nästan gått en vecka sen jag påbörjade det men så är det ibland :)

 

På fredag åker vännerna tillbaka till hem till Danmark så vi får nog se de här två resorna som en fin avslutning av den gemenskap vi haft här framförallt de senaste månaderna. Pojkarna har haft oerhört roligt tillsammans och de är nästan som bröder. Kommer bli oerhört märkligt när de inte längre finns här hos oss på Gemina. Men, men, förhoppningsvis kan vi ses igen snart. Och vi har ju Skype, nu ska vi bara se till att höra av oss också!

 

I kväll ska vi i alla fall träffas här hos oss och ha en mysig kväll med spel och lite gott.

 

På återhörande!

 

//Sara