Dumstolen

Jag kom just till att tänka på att jag egentligen inte berättat hela historien om vår förfärliga dag i domstolen förra tisdagen. Så det kan jag ju passa på att börja berätta om nu när jag sitter här vid poolkanten medan pojkarna badar (så fick jag det också sagt.. :) )

 

Som vanligt var vi i god tid till Milimani High Court. Vi visste ju om att vi var ärende nummer två på listan och alla de tidigare gångerna som vi träffat den här domaren så har han faktiskt i princip startat på utsatt tid. Det var till och med så att vi övervägde att låta vår taxichaufför vänta på oss. Ja vi var ju andra fall ut och räknade med att vara ute igen ganska snabbt. Vår packning för dagen var också lätt. En extra blöja hade vi med oss och väldigt spartansk fika till Lukas (inget till oss själva). Alla tidigare gånger vi varit där har vi haft med mat för en hel dag för säkerhets skull. Tydligen har vi inte lärt oss tillräckligt av alla våra domstolsbesök...

 

För en lång förmiddag blev det, och betydligt mer händelserik än vad vi hade önskat också...

När klockan blev nio så hade vår guardian och socialarbetare kommit. Men vår advokat lyste med sin frånvaro... Domaren var inte på plats klockan nio tack och lov men vi var minst sagt i upplösningstillstånd eftersom ingen advokat dök upp och att hon inte gick att nå på telefon heller. Frustrationen var stor, utan advokat skulle vi definitivt inte få någon hearing. Nu när vi äntligen fått komma dit..

 

Klockan blev mer och mer och fortfarande kom varken advokat eller domare. Skulle vi månne "räddas" av att domaren var försenad också? Vår socialarbetare gick runt med sin telefon i näven och ibland i örat och vi fick besked om att "advokaten är på väg, hon kommer att hinna". Kan inte påstå att vi kände oss så himla mycket lugnare för det.... Att kenyaner är tidsoptimister det vet vi men 0de är inte heller särskilt glada för att komma med dåliga nyheter. Och hon såg rätt nervös ut...

Rätt som det var så började det röra på sig i korridoren och också vår socialarbetare kallade med oss. Tydligen var domaren redan på plats och ville börja, fast i en annan lokal! Och nej, fortfarande ingen advokat.....

Domarens assistent började ropa upp ärenden, ja så klart vårt....vi var ju som sagt nummer två på listan. Men på nåt vis så kastades ordningen om, familjer som inte var med på listan fick ändå komma in och genomföra sin guardian appointment (första besöket i domstolen) och familjer som hade nummer efter oss fick också komma in. Normalt sett kan jag reta ihjäl mig på att ordningen kastas om eller att ärenden som inte är angivna på listan ändå kommer in trots brist på tider, men i det här läget var det mitt minsta problem kan jag meddela.....

 

Det konstiga var att familjerna som var där i samma ärende som vi (inga svenska) kom ut från i rummet väldigt snabbt och verkade liksom inte färdiga. Det visade sig nämligen att det saknades ytterligare personer som borde varit representerade, bland annat socialarbetare från den andra organisationen. Men oavsett det, den enda familj som inte fick komma in var vi.
Vid det laget hade vi fullständigt gett upp men då var hon plötsligt där, vår advokat. Och nästan exakt i samma ögonblick går domaren ut genom dörren och låser för att fortsätta med dagens andra femtiotal ärenden i den gamla vanliga domstolssalen...

Två familjer (dvs de som inte skulle varit där egentligen....) hade då fått sina ärenden uträttade, vi andra fyra fick inte jobbet gjort.

 

Där gick vårt tåg. Jag var så arg och ledsen så det går inte att beskriva. Det märktes nog för det var liksom ingen av "de våra" som pratade med oss. Vi satt på en bänk i ena änden av korridoren och de som kunde informerat oss satt i andra änden. Det vi fick veta om vad som hänt fick vi höra genom en annan advokat. Tragiskt men sant. Vi såg förmodligen inte så tillmötesgående ut skulle jag gissa.

I vilket fall som helst fick vi i alla fall reda på att det var ytterligare en person som saknades. Det visade sig nämligen att det inte fanns någon representant från Childrens department på plats heller! Och det är ju en funktion som alla ärenden har gemensamt. Därför kunde domaren inte höra någon av oss som var där för hearing!

 

Därför hade tydligen domaren gått med på att skjuta upp förhandlingarna och skulle kanske försöka runt klockan tre istället. Eller vid nån annan tid...ingen som visste riktigt.

Så där satt vi. Med en blöja. Inget att dricka. En bulle. Ganska roliga leksaker. En kissnödig mamma som inte vågade ge sig ut i korridorerna och leta toalett om utifall domaren skulle komma igen...

Behöver jag tillägga att jag grät...? Att den här cirkusen aldrig skulle ta slut!

 

Vi var inte särskilt hoppfulla kan jag nog erkänna. Kanske skulle domaren komma. Men när? Och på vilket humör skulle han vara på om han väl kom? Vi hade ju hoppats träffa honom på morgonen när han var pigg och alert....inte sist på dagen efter femtiotalet arvs- och äktenskapstvister....

Det var långa timmars väntan. Det var ju inte så jag hade tänkt mig min sista dag i Kenya, vankandes fram och tillbaka i en domstolskorridor! Lukas somnade tack och lov i pappas knä och sov en stund. Skönt att han kunde slumra lite så tiden blev lite kortare för honom i alla fall. Jag satt och höll ögonen på dörren till domstolssalen och hade svårt att hålla modet uppe.

 

Plötsligt efter tolvsnåret nånting så öppnades dörren och en man i ljus kostym kom ut. Men inte hade väl domaren ljus kostym? En liten stund därefter passerade han just framför oss och jodå, visst attan var det han!!! Snabbt som katten följde vi efter honom för att se vart han tog vägen. Han tog rätt väg men strax innan han var framme vid Chief Justice kontor (som faktiskt var vår rättssal för dagen komiskt nog) så vek han av och tog trappan upp istället. Skit också, vad ska karleländet nu då sa vi. Jag, den evige optimisten sa till Benny, "han ska säkert på dass...".

 

Och det var det fler som behövde. Lukas blöja var mer än lovligt full och vi tog ett snabbt beslut att byta den i samma trappa, fast på vägen ner till källaren :) Milde tid om domaren kommit tillbaka i det läget....då hade vi definitivt aldrig fått någon hearing det är då ett som är klart!!
Eländet var inte slut där...inte hade vi nånstans att slänga blöjan heller, och ingen obligatorisk hundbajspåse i väskan... Men visst ja, vi kunde ju ta ur den stackars ensamma bullen vi hade med oss och vips så hade vi en blöjpåse också :)

 

OCH plötsligt var domaren tillbaka! Det tog en stund för honom att komma i ordning och så vips så blev vi uppropade och fick komma in!!!! Fy bubblingen vad jag var nervös då! Och in kliver vi i värsta flådiga kontoret med stort bautaskrivbord typ kateder, stor soffgrupp i skinn och så ett konferensbord med sex kontorsstolar runt om. Runt bordet satte vi oss, vår advokat, guardian, socialarbetaren och representanten från Childrens department. Domarens och advokatens assistenter fick sätta sig i soffgruppen :)

 

Advokaten inledde och därefter fick alla instanser yttra sig om oss. Till och med vi fick prata och berätta vad Lukas heter :) När domaren frågade hörde vi knappt så vår advokat började svara för vår räkning. Domaren avbröt henne snabbt och sa "let them answer!". Så det gjorde vi!

 

Efter bara några (förvisso långa) minuter och en halväten bulle så var det över! Domaren avslutade med att annonsera att domslut kommer avlämnas den 12 mars!!! Utan diskussion gav han oss alltså två veckor till judgement vilket vi kan vara väldigt nöjda med efter den dagen!

 

Lycka, men framförallt en otrolig lättnad blandat med sorgen över att jag faktiskt skulle sätta mig på ett plan till Sverige på kvällen gjorde att tårarna bara sprutade på mig när vi kom ut i korridoren igen. Vi kramade om varandra och jag fick en varm go kram till tröst av Lukas härliga guardian Alice.

Äntligen kunde vi ge oss därifrån igen, förhoppningsvis för sista gången. Ja vi har ju förvisso fått en tid för domslut förut om ni minns...och det var ju tyvärr inte sista gången. Men nu hoppas och tror vi väl att det ska gå vägen! Vi har ju huvuddomaren den här gången och det ska väl mycket till om han ska få sparken innan tisdag. För ja, nu är det snart tisdag! DEN tisdagen då magiska saker kan hända. Eller om man vill kan man säga i övermorgon, för så nära är vi nu :)

Och domaren jobbade i fredags, han har ärenden i morgon måndag så det vore väl själve den om det inte skulle gå vägen nu!

Ett tag var vi ju lite oroliga att valet och dess efterverkningar skulle ställa till det men nu verkar det ju inte bli så mycket av med oroligheter och störningar vilket är mycket glädjande på många vis.
Hoppas, hoppas, hoppas!!!

 

Nu är det söndagkväll snart och vi har inte riktigt bestämt vad det blir till kvällsmat. Finns rester av linsgryta i kylen men någon här verkar vara sugen på thaimat.... Återstår att se om suget vinner över snåltarmen :)

 

Och förresten, eftersom jag fortfarande inte är i Sverige så förstår ni kanske att det blev snabba beslut där framåt kvällen efter hearingen. Jag ville VERKLIGEN inte resa hem och följde min magkänsla och fick brått att boka om biljetten, fixa visum och förlänga reseförsäkringen. Det gick och kvar är jag. För en av de första gångerna i mitt liv satte jag plikten och ekonomin före mig själv och familjen och det har jag inte ångrat en sekund! Resten får baske mig ordna sig för jag lämnar inte min son, så det så!!!! Tids nog kommer vi hem - HELA familjen :) Och det längtar vi efter nu!

Kram på er, vi hörs snart på ett socialt media nära er!

//Sara