8 månader!

Idag är det åtta månader exakt sen vi lämnade svensk mark! Helt otroligt! Tänk att vi varit här så länge.
Om någon hade sagt till mig för drygt åtta månader sen att vi skulle få tillbringa minst nio månader i Kenya så vet jag inte om jag blivit så glad. Kanske tur att man inte visste det då :) Jag var helt säker på att även om det skulle dra ut på tiden så nog fasiken skulle vi väl vara hemma senast i januari. Klart att vi visste att det kunde ta nio månader, det är ju vad man förbereds på som adopterande från Kenya, men just då i maj månad 2012 så var jag nog inte riktigt mottaglig för det. Jag minns hur sur jag blev när Benny bokat returbiljetterna till den 26 februari. Hur kunde han bara tro att vi skulle kunna vara borta så länge?!? Med facit i hand så kanske det hade varit bra om hemresan var ytterligare en månad längre fram, då hade vi kanske sluppit att boka om, eller i vart fall bara riskerat att få boka om en gång....

Men hur det än gick till så sitter vi här nu, åtta månader senare i januari 2013 och vet fortfarande inte när vi ska få kunna resa hem. Och vet ni vad? Det känns verkligen inte som att det var åtta månader som vi satt hemma i uterummet på Månsagården och åt matjessill och nypotatis och tog farväl av närmaste familjen.

Eller drygt åtta månader sen som vi hade massor av släkt och vänner samlade hemma hos oss och umgicks en sista gång! Och åtta månader sen vi med stor sorg och milt våld fick släpa in Gumman i huset igen när hon trodde att hon skulle få följa med. Älsklingspluttan!

 

Vi har haft åtta helt makalösa månader! Och även om jag inte trodde det så har jag inte längtat hem många gånger. Nähä tänker ni som läst bloggen de senaste veckorna/månaderna, tjovisst - det har hon väl visst!? Jag kan säga så här - i början av december började jag tillåta mig själv att tänka mer och mer på hemma. Att få vara hemma i huset, djuren, att få visa Lukas Sverige, att få visa upp honom för hela världen och så vidare. I den vevan så åkte också många av våra allra bästa Kenya-vänner hem och det är klart, saknaden av dem och en viss avundsjuka för att de fick åka hem gav sig till känna.

Vi har ju fått världens goaste unge. En underbar liten kille som har utvecklats något helt enormt under den här tiden som vi haft varandra. Han är envis, nyfiken, godmodig, kramglad, morgonpigg och för tillfället pratar han konstant.... Han har blivit vår egen papegoja, man får verkligen passa sig för vad man säger nu.... Han älskar att bada, traktorer, att läsa, att sjunga och spexa och att vara utomhus! Tänk ändå vad de lyckas med matchningen när vi väljs ut att bli föräldrar till just det rätta barnet :)
Dessutom har han fått möjlighet att lära känna en hel del av familj och vänner som varit här på besök. Tack snälla ni som åkt hit för att hälsa på oss! Det har varit fantastiskt att få visa er Kenya och få ha er här. Dessutom har tiden bara rusat fram under och mellan besöken :) Och då kan vi ju inte heller låta bli att nämna alla presenter ni haft med er, inte minst alla godsaker från Sverige :)

Hur som helst så tycker vi nog att det snart är dags att åka hem. Hem till vår nya verklighet i Sverige och framtiden som en vanlig svensk liten familj. Vi känner oss fortfarande inte färdiga med Kenya men jag tror nog att vi klarar av att göra ett snyggt avslut nu på 4-5 veckor cirka. Och då hinner vi ändå bättra på solbrännan en månad till så att den står sig bra i vår :)
Så snälla domstolen - få nu för fasiken tummarna ur baken och se till att avsluta vårt domslut!!! Jag har absolut ingenting emot om vi får utnyttja våra originalbiljetter hem den 26 februari. Det blir ju alldeles lagom att komma hem på förmiddagen den 27 februari för då hinner vi ju hem till IFK-Malmö i Arenan på kvällen ;) Ja men allvarligt talat - ni tror väl verkligen inte att vi skulle sitta hemma i huset om vi vet att det är hemmamatch?!?! Nej just det, ni känner väl oss ;)

Idag är det söndag och vi har snart klarat oss genom helgen. På helgerna händer ju definitivt ingenting i domstolen så faktiskt så ser vi fram emot att det ska bli måndag igen. Då finns det ju i alla fall en teoretisk chans att nåt ska hända, om än liten chans...  Vi har dragit i lite ytterligare trådar så vi hoppas att vi någonstans ska kunna få hjälp att få fart på avslutet nu. Det är hög tid. Det behöver hända något veckan som kommer om vi ska ha en mikroskopisk chans att komma hem i februari. Men hoppet lever, än har vi inte gett upp!

I morgon ska Benny på återbesök till sjukhuset. Han mår så där kan jag väl erkänna och det är nog bra om han kommer dit i morgon för en uppföljning. Det är ju ytterligare en sak som gör att det skulle vara skönt att komma hem, känns sådär att sitta här och riskera en eventuell akutoperation. Så vi hoppas att det bättrar sig!

Nej minsann, nu lyser solen mig fullständigt i ögonen här vid datorn och det är snart dags att gå ut i sommarvärmen. För jag har väl berättat att vi nu är mitt inne i högsommarperioden? Närmare 30 grader varje dag och inte ett regnmoln i sikte. Det mina vänner är inte alls fel så här i januari kan jag berätta! Saknar INTE alls att skrapa rutor, halka rundor på vägarna och ha hela hallen full av vinterskor och kläder! Nej tacka vet jag kort kjol, linne och solbrillor :) Det ni!

Ha en underbar söndag - det ska vi försöka ha nämligen!

//Sara