Kluvna känslor

Ibland rår man inte riktigt för sina egna känslor. Idag är en sån dag. Idag gläds vi med våra vänner som ska till domstolen! Eftersom det har varit, och är, sån röra i domstolen så är verkligen inget säkert. Förra fredagen ställdes samtliga förhandlingar in men idag så är det i alla fall en domare som jobbar. Så idag är det många familjer som ska iväg, bland annat våra grannar E som precis som vi väntat onödigt länge. Jag hoppas verkligen att allt går väl för dem idag, det är på tiden!
Samtidigt så har jag oerhört svårt att glädjas fullt ut och det är känslor som jag inte är stolt över alls. Jag vill ju också kunna glädjas för vår alldeles egen skull! Vi har många gånger funderat över hur saker och ting hade varit om vi inte hade haft vår hearing innan jul utan istället fått vänta till nu istället. Ja om familjerna som ska dit idag får domslut direkt, ja då hade det faktiskt varit ett bättre alternativ för oss än att leva i den ovisshet som vi gör nu. Och oavsett så kommer de familjerna i eftermiddag ha ett datum när de med största sannolikhet verkligen kommer att få sitt domslut. Alltså mer än vad vi har, trots att det är sex veckor sen som vi var i domstolen.
Men oroa er inte, självklart är jag oerhört glad för våra vänners skull, men för stunden får jag kämpa lite med mig själv, det erkänner jag.

Så vad händer då i vårt ärende? Ja den som det visste.... Ärligt talat så finns det nog faktiskt inte nån som har någon aning om det faktiskt. Vår advokat har ännu inte lyckats få någon tid till oss eftersom en av domarna är borta den här veckan så "registry" vill inte boka några tider hos honom. Häromdagen så var hon så pass uppgiven att hon bad oss att personligen skriva brev till domstolen och vädja för vår sak. Så det har vi gjort och jag lyckades till och med stärka det med brev från jobbet. De breven lämnades till domstolen igår. Om det hjälper återstår att se men det kändes i alla fall oerhört befriande att äntligen göra något själv och inte bara sitta och vänta som vi gjort hittills. I det här landet händer liksom inget av sig själv. Turordningsregler, egna initiativ och könummer existerar inte. Och tyvärr blir man sällan positivt överraskad....

Till råga på allt detta så var Benny igår två gånger på sjukhuset med mystiska magsmärtor och feber. Det visade sig vara gallstensbesvär så nu kan vi lägga det också till avdelningen "saker vi upplevt i Kenya"... Till den mindre positiva hyllan alltså. Just den avdelningen börjar svälla onödigt mycket tycker jag. Men idag verkar han må lite bättre i alla fall. Och frukost har han också ätit. På bilderna kan ni gissa vilken frukost som är min och vilken som är Bennys :) Hehe... För mer detaljerad info om Bennys gårdag så kommer det separat inlägg. Utan att veta om det sitter vi tydligen på varsitt håll och bloggar :)

En oerhört positiv sak har ändå redan hänt idag så det här kanske blir en bra dag i alla fall. Vår safariguide från förra veckan ringde nu på morgonen och har hittat vår kamera!!!! Stor glädje, jag trodde den var förlorad för alltid.

Idag har vi inte några direkta planer. Jag har ett måste som kräver åtgärd snarast så det är väl prio ett om jag får någon timme i fred framför datorn. Nån fredagspizza blir det väl inte gissar jag eftersom vissa här inte får äta sånt som är gott :) Vädret ser ut att bli fantastiskt i alla fall. Termometern tangerar närmare 30 grader nu varje dag och det är fantastiskt i januari kan jag meddela :) Så vi får se vad dagen har att bjuda. Kommer vi inte på nåt så får vi väl vänta på besked från domstolen. Fast det börjar i ärlighetens namn bli lite tjatigt...

Hoppas att ni alla får en härlig fredag och helg. Vi hörs när vi hörs!

//Sara