Flygspaning

I förmiddag har vi varit på liten utflykt till "lilla" flygplatsen Wilson Airport. Just vid landningsbanan ligger Aero Club East Africa som har ett klubbhus och en restaurang som är öppen även för icke-medlemmar.

Dit for vi idag för att äta brunch och för att pojkarna (stora och små) skulle få titta på flygplan som de älskar!
Vi har haft en härlig förmiddag i den gröna trädgården. Frukosten var god och det var inte många minuter mellan flygplanen ute på banan :)

 

 

 

 

 

 

Lite kul att komma till en kenyansk flygklubb och så hänger det en sån här tavla på väggen :)

 



Det var också skönt att komma hemifrån idag och sysselsätta sig med något. Vi fick igår nämligen besked om att vår advokat lyckats få fatt på domaren och att han gått med på att träffa henne idag på morgonen innan förhandlingarna startade för dagen. Så det har varit några nervösa timmar idag på förmiddagen. Klockan halv nio skulle de träffas men vid tiotiden hade vi fortfarande inte hört något så då skickade vi ett sms för att kolla läget. Då visade det sig att vår advokat fortfarande satt utanför och väntade på domaren som satt i möte med andra domare...

Hm, enligt domstolslistan så skulle dagens domstolsförhandlingar börja klockan nio... Alltså var det säkert några ytterligare som väntade på honom. Vid det laget trodde jag inte att vi skulle få något besked idag och det började kännas rätt hopplöst.

Men strax efter halv tolv så plingade det i telefonen igen och då fick vi i alla fall ett besked! Vårt ärende kommer att tas upp som ett "mention" i morgon! Jag tolkar det som att mention är något av en "hearing light". Vi behöver inte komma dit men vårt ärende ska dras inför den nya domaren eftersom han inte är insatt i vårt ärende. Så om det nu görs i morgon så bör vi kunna få ett datum för judgement. Att vi får domslut redan i morgon skulle enligt advokaten kräva ett mirakel men vi får försöka hoppas i alla fall! Oavsett så vet vi förhoppningsvis mer i morgon än vad vi gör idag...kanske....inget är säkert!

Nu återstår att bestämma oss för vad vi ska sysselsätta oss med i morgon. Det är värdelöst att gå här hemma och dra och bara vänta! Någon liten utflykt kanske? Nationalmuseet har vi inte varit på länge, kanske blir en tur dit? Och det är ju onsdag så då kanske vi kanske skulle masa oss upp tidigt och gå på Bird Walk? Det har vi också gjort för sällan!

Uppdatering nu lite senare på kvällen, vi har nu sett att vårt ärende är med på domstolslistan i morgon så det känns väldigt skönt. Dock har nu frågan om vi ska vara med i domstolen i morgon eller inte kommit upp.... Vi trodde inte att vi skulle behöva dit men nu kanske det i alla fall lutar åt att vi kommer åka dit. Ja, ja, det är ju några timmar tills dess.....

Idag är det förresten åtta månader som vi träffade Lukas för första gången. Ja, eller bebis-Lukas som vi brukar kalla honom när vi tittar på bilder :) Han har ju växt och utvecklats en del den lille plutten...
Ha det så bra så länge, vi hörs!
//Sara

  

 

  

 

 

 

 

 

 

 

8 månader!

Idag är det åtta månader exakt sen vi lämnade svensk mark! Helt otroligt! Tänk att vi varit här så länge.
Om någon hade sagt till mig för drygt åtta månader sen att vi skulle få tillbringa minst nio månader i Kenya så vet jag inte om jag blivit så glad. Kanske tur att man inte visste det då :) Jag var helt säker på att även om det skulle dra ut på tiden så nog fasiken skulle vi väl vara hemma senast i januari. Klart att vi visste att det kunde ta nio månader, det är ju vad man förbereds på som adopterande från Kenya, men just då i maj månad 2012 så var jag nog inte riktigt mottaglig för det. Jag minns hur sur jag blev när Benny bokat returbiljetterna till den 26 februari. Hur kunde han bara tro att vi skulle kunna vara borta så länge?!? Med facit i hand så kanske det hade varit bra om hemresan var ytterligare en månad längre fram, då hade vi kanske sluppit att boka om, eller i vart fall bara riskerat att få boka om en gång....

Men hur det än gick till så sitter vi här nu, åtta månader senare i januari 2013 och vet fortfarande inte när vi ska få kunna resa hem. Och vet ni vad? Det känns verkligen inte som att det var åtta månader som vi satt hemma i uterummet på Månsagården och åt matjessill och nypotatis och tog farväl av närmaste familjen.

Eller drygt åtta månader sen som vi hade massor av släkt och vänner samlade hemma hos oss och umgicks en sista gång! Och åtta månader sen vi med stor sorg och milt våld fick släpa in Gumman i huset igen när hon trodde att hon skulle få följa med. Älsklingspluttan!

 

Vi har haft åtta helt makalösa månader! Och även om jag inte trodde det så har jag inte längtat hem många gånger. Nähä tänker ni som läst bloggen de senaste veckorna/månaderna, tjovisst - det har hon väl visst!? Jag kan säga så här - i början av december började jag tillåta mig själv att tänka mer och mer på hemma. Att få vara hemma i huset, djuren, att få visa Lukas Sverige, att få visa upp honom för hela världen och så vidare. I den vevan så åkte också många av våra allra bästa Kenya-vänner hem och det är klart, saknaden av dem och en viss avundsjuka för att de fick åka hem gav sig till känna.

Vi har ju fått världens goaste unge. En underbar liten kille som har utvecklats något helt enormt under den här tiden som vi haft varandra. Han är envis, nyfiken, godmodig, kramglad, morgonpigg och för tillfället pratar han konstant.... Han har blivit vår egen papegoja, man får verkligen passa sig för vad man säger nu.... Han älskar att bada, traktorer, att läsa, att sjunga och spexa och att vara utomhus! Tänk ändå vad de lyckas med matchningen när vi väljs ut att bli föräldrar till just det rätta barnet :)
Dessutom har han fått möjlighet att lära känna en hel del av familj och vänner som varit här på besök. Tack snälla ni som åkt hit för att hälsa på oss! Det har varit fantastiskt att få visa er Kenya och få ha er här. Dessutom har tiden bara rusat fram under och mellan besöken :) Och då kan vi ju inte heller låta bli att nämna alla presenter ni haft med er, inte minst alla godsaker från Sverige :)

Hur som helst så tycker vi nog att det snart är dags att åka hem. Hem till vår nya verklighet i Sverige och framtiden som en vanlig svensk liten familj. Vi känner oss fortfarande inte färdiga med Kenya men jag tror nog att vi klarar av att göra ett snyggt avslut nu på 4-5 veckor cirka. Och då hinner vi ändå bättra på solbrännan en månad till så att den står sig bra i vår :)
Så snälla domstolen - få nu för fasiken tummarna ur baken och se till att avsluta vårt domslut!!! Jag har absolut ingenting emot om vi får utnyttja våra originalbiljetter hem den 26 februari. Det blir ju alldeles lagom att komma hem på förmiddagen den 27 februari för då hinner vi ju hem till IFK-Malmö i Arenan på kvällen ;) Ja men allvarligt talat - ni tror väl verkligen inte att vi skulle sitta hemma i huset om vi vet att det är hemmamatch?!?! Nej just det, ni känner väl oss ;)

Idag är det söndag och vi har snart klarat oss genom helgen. På helgerna händer ju definitivt ingenting i domstolen så faktiskt så ser vi fram emot att det ska bli måndag igen. Då finns det ju i alla fall en teoretisk chans att nåt ska hända, om än liten chans...  Vi har dragit i lite ytterligare trådar så vi hoppas att vi någonstans ska kunna få hjälp att få fart på avslutet nu. Det är hög tid. Det behöver hända något veckan som kommer om vi ska ha en mikroskopisk chans att komma hem i februari. Men hoppet lever, än har vi inte gett upp!

I morgon ska Benny på återbesök till sjukhuset. Han mår så där kan jag väl erkänna och det är nog bra om han kommer dit i morgon för en uppföljning. Det är ju ytterligare en sak som gör att det skulle vara skönt att komma hem, känns sådär att sitta här och riskera en eventuell akutoperation. Så vi hoppas att det bättrar sig!

Nej minsann, nu lyser solen mig fullständigt i ögonen här vid datorn och det är snart dags att gå ut i sommarvärmen. För jag har väl berättat att vi nu är mitt inne i högsommarperioden? Närmare 30 grader varje dag och inte ett regnmoln i sikte. Det mina vänner är inte alls fel så här i januari kan jag berätta! Saknar INTE alls att skrapa rutor, halka rundor på vägarna och ha hela hallen full av vinterskor och kläder! Nej tacka vet jag kort kjol, linne och solbrillor :) Det ni!

Ha en underbar söndag - det ska vi försöka ha nämligen!

//Sara

En galen dag....

...som även kan läsas som En galla dag.
Dagen efter lukas moster, Emma, åkt hem så fick jag ont i magen. Det började som en känsla av att fått "håll" då vi gick till affären. Det fortsatte under dagen med ökade smärtor. Inga värktabletter, eller painkiller som dom säger här, hjälpte alls.
Natten flöt på bra. Men på morgonen den 24/1 så var det finito. Det gick inte längre. Bara att ringa taxi och ta sig till läkaren, en läkare som används av bl a svenska ambassaden och amerikanska ambassaden. Och av flertalet svenska adoptivfamiljer som behövt hjälp.
Så, strax innan vi kom dit, ca 100 m kvar, så hör jag ett välbekant ljud. Flap flap flap....
Ok, du har framhjulspunktering, sa jag till chauffören.
Vi kom iaf in på parkeringen så att han kunde byta hjull medans jag var hos läkaren.

Väl inne hos läkaren så blev jag väl emottagen av två indiska läkare, mycket kompetenta läkare och lugna. Dom gjorde sin undersökning och fattade misstankar om gallsten. Jag fick recept på medicin och en remiss till en annan mottagning som skulle ta blodprover och göra en scanning av magen.
Jag gick ner och hämtade ut medicinen och sen ut på parkeringen för att åka vidare till nästa ställe.
Döm om min förvåning när jag upptäcker att min chaufför inte är kvar. Jo, bilen är där men inte chauffören. Och bilen har bara tre hjul!!! Så det var bara att sätta sig o vänta. När han kom efter 40 minuter, visade det sig att när han skulle byta hjul så var det ingen luft i reserven heller. Så det var bara att åka o laga ett av dom.
När vi väl kom fram till den andra mottagningen så blev jag återigen väl mottagen. Som på alla ställe här i kenya, från minsta toalett av en städare till stora varuhus. Enda ställe man inte blir väl mottagen på är på domstolar och andra statliga inrättningar, men det har ni kanske redan förstått.
En man stod vid entren och frågade vart jag skulle. Efter att ha svarat honom tog han mna papper och åkte med mig upp två våningar och lämnade över mig och mina papper till rätt person. Det kallar jag service.
Efter att ha lämnat några tuber blod för kontroll så fick gå vidare till ett rum med en scanningmaskin. Väl omhändertagen även där. Så sa han att jag skulle lägga mig ner, vilket var näst intill omöjligt då jag inte kunde andas då jag låg ner. Men efter lite strul så låg jag där. Med en massa kall gel på magen.
Efter en stund kom så domen: Du har gallsten! Suck. Vad gör man? inget, bara att buga o tacka för tiden som varit..... Nej då, bit ihop, spotta ut stenarna o kom igen.
Så åkte vi då hem till slut. Bara för att känna mig helt slut. Så efter att anmält allt till förs.bolaget så sätter jag mig ner och slappnar av. Känner mig kass. Går och hämtar termometern och kollar. 38,8!!!
Så jag ringer till läkaren igen som beordrar mig att genast komma in igen då han får höra att det var gallsten.
Det var bara att ringa taxi igen och klä på sig, för jag började nu frysa. Jag trodde aldrig att jag skulle sitta i en bil med rutorna uppe och 28 grader ute,fullt påklädd utan att svettas.
Efter att varit hos doktorn igen, fått mer medicin och sen hem, så var jag nu ännu mer slut. Ingen mat o dricka på hela dagen tar ut sin rätt. Så sara gjorde en god morotsoppa och så slocknade jag i en fåtölj. För att lägga sig ner var inte att tänka på. Efter ett tag så började jag så svettas, febern var på väg ner och värken började avta. Så efter ytterligare en stund så provade jag att gå och lägga mig. Det funkade. Och jag tror att jag i stort sett sovit gott hela natten. Med undantag för att att jag vaknade och var totalt genomblöt av svett. men någon värk kände jag inte.
Så dessa dagar önskar man inte att någon ska få uppleva. Nu återstår bara att äta sina 6 olika mediciner så kanske det blir bra. Kanske kanske ....kan vår advokat utnyttja detta som argument för att få igenom våra papper.
Nu vila i soffan lite. Må väl alla.

//Benny

Kluvna känslor

Ibland rår man inte riktigt för sina egna känslor. Idag är en sån dag. Idag gläds vi med våra vänner som ska till domstolen! Eftersom det har varit, och är, sån röra i domstolen så är verkligen inget säkert. Förra fredagen ställdes samtliga förhandlingar in men idag så är det i alla fall en domare som jobbar. Så idag är det många familjer som ska iväg, bland annat våra grannar E som precis som vi väntat onödigt länge. Jag hoppas verkligen att allt går väl för dem idag, det är på tiden!
Samtidigt så har jag oerhört svårt att glädjas fullt ut och det är känslor som jag inte är stolt över alls. Jag vill ju också kunna glädjas för vår alldeles egen skull! Vi har många gånger funderat över hur saker och ting hade varit om vi inte hade haft vår hearing innan jul utan istället fått vänta till nu istället. Ja om familjerna som ska dit idag får domslut direkt, ja då hade det faktiskt varit ett bättre alternativ för oss än att leva i den ovisshet som vi gör nu. Och oavsett så kommer de familjerna i eftermiddag ha ett datum när de med största sannolikhet verkligen kommer att få sitt domslut. Alltså mer än vad vi har, trots att det är sex veckor sen som vi var i domstolen.
Men oroa er inte, självklart är jag oerhört glad för våra vänners skull, men för stunden får jag kämpa lite med mig själv, det erkänner jag.

Så vad händer då i vårt ärende? Ja den som det visste.... Ärligt talat så finns det nog faktiskt inte nån som har någon aning om det faktiskt. Vår advokat har ännu inte lyckats få någon tid till oss eftersom en av domarna är borta den här veckan så "registry" vill inte boka några tider hos honom. Häromdagen så var hon så pass uppgiven att hon bad oss att personligen skriva brev till domstolen och vädja för vår sak. Så det har vi gjort och jag lyckades till och med stärka det med brev från jobbet. De breven lämnades till domstolen igår. Om det hjälper återstår att se men det kändes i alla fall oerhört befriande att äntligen göra något själv och inte bara sitta och vänta som vi gjort hittills. I det här landet händer liksom inget av sig själv. Turordningsregler, egna initiativ och könummer existerar inte. Och tyvärr blir man sällan positivt överraskad....

Till råga på allt detta så var Benny igår två gånger på sjukhuset med mystiska magsmärtor och feber. Det visade sig vara gallstensbesvär så nu kan vi lägga det också till avdelningen "saker vi upplevt i Kenya"... Till den mindre positiva hyllan alltså. Just den avdelningen börjar svälla onödigt mycket tycker jag. Men idag verkar han må lite bättre i alla fall. Och frukost har han också ätit. På bilderna kan ni gissa vilken frukost som är min och vilken som är Bennys :) Hehe... För mer detaljerad info om Bennys gårdag så kommer det separat inlägg. Utan att veta om det sitter vi tydligen på varsitt håll och bloggar :)

En oerhört positiv sak har ändå redan hänt idag så det här kanske blir en bra dag i alla fall. Vår safariguide från förra veckan ringde nu på morgonen och har hittat vår kamera!!!! Stor glädje, jag trodde den var förlorad för alltid.

Idag har vi inte några direkta planer. Jag har ett måste som kräver åtgärd snarast så det är väl prio ett om jag får någon timme i fred framför datorn. Nån fredagspizza blir det väl inte gissar jag eftersom vissa här inte får äta sånt som är gott :) Vädret ser ut att bli fantastiskt i alla fall. Termometern tangerar närmare 30 grader nu varje dag och det är fantastiskt i januari kan jag meddela :) Så vi får se vad dagen har att bjuda. Kommer vi inte på nåt så får vi väl vänta på besked från domstolen. Fast det börjar i ärlighetens namn bli lite tjatigt...

Hoppas att ni alla får en härlig fredag och helg. Vi hörs när vi hörs!

//Sara

Skitdag!!

Klockan är inte ens tio på förmiddagen men den här dagen ser redan ut att kunna bli en riktig skitdag!

Lukas vaknade toktidigt efter att ändå varit uppe länge i går kväll. Där rök den efterlängtade sovmorgonen. Både han och pappan borde nog sovit lite längre att döma av deras humör.

Vår dator har bestämt sig för att inte vilja exportera ifrån sig bilder som går att läsa på någon annan dator = vi kan inte ens framkalla någon av de bilder vi tagit här sen åtta månader tillbaka...... Skitskoj. Har ingen jäkla susning om hur jag ska lösa det. Som tur är har vi säkerhetskopierat på den andra datorn också. Nu gäller det att den inte försvinner eller går sönder innan vi är hemma.....

Och vår lilla kamera är försvunnen, vi har letat som galningar hela morgonen men hittar den icke. Kan inte heller sätta fingret på exakt när vi hade den sist..... Mög deluxe. Tror inte att där är så mycket bilder på den som vi inte säkerhetskopierat (till vår defekta dator förvisso....) men ändå - det är fruktansvärt surt att inte veta var den är!

Dessutom är toapappret slut.

Over and out - nu ska jag sura lite till!

//Sara

Snart vardag igen

Om några timmar så lämnar moster Emma oss igen och åker tillbaka till det kalla Sverige. Med allra största sannolikhet var det vårt sista besök här.
Sen var det ju liksom vår tur att åka till Sverige, eller!? Jag var så säker på att nu när Emma åker hem så skulle vi vara så pass klara att vi skulle kunna säga - "vi ses ju snart" eller " om en månad så är det vi som packar ihop för fullt".
Nu är det inte så och det gör mig ledsen. Vi har fortfarande ingen aning om när vi kan få resa hem. På söndag är det åtta månader sen vi lämnade Sverige. Fram tills igår så trodde jag verkligen att vi bara hade en sisådär fem-sex veckor kvar men nu är det målet nog tyvärr kört.

Nu har jag hemlängtan kan jag meddela. Jag bara längtar till den dagen jag kan skrika till alla som vill höra (och alla andra också för den delen) att "nu äntligen är det klart!" och att "nu är Lukas vår och ingen kan ändra på det!". Och förstås att få lägga ut alla underbara bilder på vår fantastiska son både här på bloggen och på Facebook! Det längtar jag efter allra mest.
Självklart längtar vi efter alla er där hemma! Jag saknar min säng, jag saknar huset, och djuren... Nästan så jag saknar jobbet också :)

Nej, nu får det vara nog med självömkan, nu får vi hoppas att det snart händer nåt. Det är bara det att vi levt med den här fullständigt odrägliga ovissheten i många månader nu och det börjar ta ut sin rätt.

Men oj vad det kommer vara tungt att lämna allt det vi har här. Kenya har för alltid fått en speciell plats i vårt hjärta och tiden här HAR varit nästan enbart fantastisk. Det är bara den där lilla detaljen domstolsväsendet som smolkar bägaren. Men det är väl som en förlossning, smärtan går över när det väl är över...

Nu så är det dags att avrunda. Nu ska vi umgås de sista timmarna med moster och sen får framtiden utvisa när vi får ses igen.

Bifogar några bilder från dagarna som gått.

Ha det så bra med er, vi hörs!

//Sara

Life is goooood!!

Nu njuter jag av de sista solstrålarna för den här vistelsen vid kusten och Diani Beach.
Vi har haft underbara dagar med massor av sol och bad. Idag har vi varit ute med glasbottenbåten och spanat efter fantastiska fiskar. Till och med jag har snorklat!! Och efter ett par hyperventilerande panikartade andetag hittade jag rätt och njöt för fullt av livet under ytan. Det enda jag ångrar nu är att jag inte gjort det innan.... Skulle kunnat ligga där vid ytan hur länge som helst.

I morgon bär det hemåt och det är nog ganska lagom. Nu har vi fått vad sol vi behöver, och mat och drinkar ska vi inte tala om! Får bli nån veckas svältkur nu :)

Om vi kommer hit igen får vi se. Det beror på hur länge domstolen tycker att vi ska vara i landet bland annat.

Har hört att i Sverige är det snö! Känns oerhört avlägset må jag säga och jag kan inte påstå att jag längtar... Men ni som bor i Sverige och är trötta på snön, ha förtröstan, moster Emma är fullt övertygad om att den är borta till hon kommer hem om en vecka :)

Sådär, då har jag testat att blogga från mobilen också, väldigt praktiskt :)

Kram på er!

//Sara

På domstolsfronten liiiiite nytt

Nu har vår advokat börjat jobba och vi har fått kontakt med henne i alla fall.

Så här är läget som det ser ut nu:
De nya domarna tillsattes igår och idag har vår advokat jagat besked om vad som händer i vårt ärende. Vi har fått till besked att vänta tills nästa vecka då domaren/domarna ska gå genom alla "files" och bedöma hur vägen ser ut för vår del framöver.

Med andra ord - datumet vi har fått för domslut är inte vatten värt.

Nu kan vi bara vänta och se om domaren väljer att tycka att han/hon har tillräckligt med information för att kunna ge oss domslut, alternativt tycker att vi behöver dit för hearing igen.

Sånt är läget, skit kan man säga men å andra sidan så är det inte kört förrän det är kört. Förhoppningsvis får vi några svar i nästa vecka. Det är väl tur att vi åker till kusten i morgon så vi får tiden att gå lite.

Igår landade i alla fall moster Emma och trots strul med KLMs flygtider på nätet så kom hon hit i alla fall i hyfsad tid även om vi inte fick äran att möta henne på flygplatsen. Igår var vi ute och rastade oss rejält med promenad till Junction och hem igen. Idag har vi haft en heldag i Karen med besök på barnhemmet, giraffcentret och diverse trevliga butiker. I morgon reser vi snortidigt mot kusten och sen väntar fyra dygn med sol och bad och god mat. Det ska bli jätteskönt!

På återhörande!

//Sara

En försmak av skandinavisk sommar :)

Dagarna efter nyår så bokade vi en liten kortsemester till Manyika farm/kaffeplantage som ligger i Thika en dryg timmes körning härifrån. Vi åkte tillsammans med Ivan, Mette och Emanuel och vi hade beslutat oss för att stanna där i två nätter. Farmen ligger fantastiskt ute på landet mitt bland kaffeplantager och luften är ren och härlig att andas. 

Vi kom dit ganska tidigt på förmiddagen, dels så var det inte mycket trafik och dels så ville vi vara där i god tid innan lunchen så att kocken skulle hinna förbereda den åt oss. Ja ni läste rätt - vi hade en egen kock :)

All mat hade vi med oss själva och det var en utmaning i sig vill jag lova. Att handla ingredienser till två dygns förbrukning för två familjer och där vi inte själva skulle laga maten, det var lite spännande faktiskt. Jättesvårt att bedöma åtgången men vi tyckte nog att vi handlade med oss mat som skulle räcka ett bra tag. Massor av färska grönsaker, frukt och så klart lite torrvaror och kött. 

Vi hade inte mer än lastat av vår packning och hittat våra rum (det fanns minst fyra sovrum att välja på och alla var nästan lika stora) förrän vi insåg att vi inte hade riktigt koll på var pojkarna befann sig.... Och oroväckande tyst var det också...

Men lika snabbt så fann vi dem - de hade så klart hittat den lilla dammen på tomten och höll som bäst på att roa sig med att leka med vattnet!!  Underbart roligt hade de det i alla fall :)

Och med ens så fick vi ta in dem och byta kläder för att hänga det första ombytet på tork!

Ja - så här bodde vi!

Vädret var så där lagom svensk sommar. Varmt som sjutton i solen och lite småmulet stundom. Första eftermiddagen så hängde regnet i luften men inte en droppe kom det.

Så solstolarna kom verkligen till nytta!

På farmen finns till allas vår stora glädje stor trädgård som sagt, men även olika djur! Personalen var vänliga nog att stänga in hundarna när vi kom för att vi inte skulle bli skrämda. Så första mötet fick bli med galler emellan. Men det går ju att pussa hunden ändå - trots att det är ett nät i vägen!

I trädgården fanns massa coola växter!

Och ett och annat exotiskt djur...

Ja - och kanske inte lika exotiska.... Men bra gräsklippare :) Och spännande att kika på!

Men vad gjorde vi då i dryga två dygn? Tja - inte så väldans mycket om man ska vara ärlig

Barnen badade i barnpoolen. Ja i alla fall tills Lukas badblöja läckte och det blev till att tömma hela poolen igen :) Vi vaktade dem...

Det fanns tid att sitta ner och läsa i en mysig hörna.

Att gå på upptäcktsfärd med bästa kompisen.

Att leta efter konstiga växter.

Slappa framför öppna spisen på kvällen - mysigt för både stora och små.

Sätta sig vid dukat bord och äta god mat som någon annan lagat!

Gå på promenad, ja eller för vissa blev det ju lite mindre motion :)

Komma ut i naturen!

Få oväntat besök vid solstolen...

Slappa lite till i gott sällskap :)

Eller klappa på den snälla hunden som till både glädje och lite sorg var en Golden Retriever. Som till sättet dessutom var så otroligt lik vår gamla Molly som ju Lukas tyvärr aldrig får träffa. Lugn, sansad, trött och människokär :)

Det var sannerligen två härliga dygn i omgivning och med ett väder som faktiskt lite liknade den svenska sommaren. Nästan så att man fick lite hemlängtan faktiskt..... Detta dessutom kryddat med stora ytor både inne och ute, fårbajs på gräsmattan (hmm...), kor som råmade konstant en bit bort och inte minst det faktum att man här kan DRICKA VATTNET DIREKT UR KRANEN!!!! Ni kan tro att det kändes oerhört märkligt efter dryga sju månader vill jag lova!! Men det gick alldeles utmärkt, vattnet smakade fantastiskt och vi insåg verkligen att vi har något att se fram emot där hemma!

Ha det så gott så länge - vi hörs!

Förresten så fick vi idag höra att vår advokat börjar jobba igen i morgon efter ledigheterna - så nu är det kanske dags att jaga henne igen....

Och vet ni vad som är ännu bättre? Jo om bara en natt så landar moster Emma här i Nairobi! Visserligen kan vi se att hon tyvärr är lite försenad från Amsterdam men snart hoppas vi att hon är i luften och att flygresan hit går galant. Sen ska vi allt se till så att hon får se Kenya hon också!

//Sara

Vill sig inte riktigt...

Precis som domstolen inte riktigt vill ge oss något besked så vill just nu inte vår blogg ladda upp några bilder.

Det innebär att det inlägg som jag håller på att producera från vår härliga lilla tripp till kaffefarmen inte riktigt blir färdigt kan man säga :( Så på det får ni allt vänta lite till! Men så är det med allt som är kopplat till Kenya just nu tror jag - det är bara att vänta!

Vi har fortfarande inte fått något besked på när vi kan tänkas få vårt judgement. Om vi nu får det vill säga. Vi har ju ett judgementdatum som är den 18 januari. Men saken är ju den att vi har ett datum hos en domare som har fått sparken.... Hmm, vad gäller då måntro?!?

Verkar inte vara någon som riktigt vill eller kan svara på det just nu. Domstolen öppnar officiellt för rättegångar först i nästa vecka men någon form av administration är ju igång även nu. Dock vet vi inte ett dugg mer än vi gjorde innan jul. Vår advokat utesluter inte att vi kan få en andra andra hearing. Det skulle i så fall bero på att ingen av de nya domarna vill ta i den avskedade domarens tidigare ärenden, vilket det ju kanske i och för sig kan vara en viss poäng med att inte göra. Det vi kan hoppas på är att vår domare trots att han inte får jobba mer efter juluppehållet, trots allt har gjort så pass mycket med våra handlingar att domslutet faktiskt är klart och väntar på att meddelas oss av en annan domare. Men som sagt, om nu en någon annan domare har lust med det....

Idag har vi i alla fall fått reda på att minst en familj (dock inte svensk) sitter i samma sits som vi. Deras advokat har i alla fall gjort en skriftlig förfrågan till domstolen om vad som ska hända för dem. Vad vår advokat har gjort eller inte gjort fram till nu vet vi inte, hon har inte hört av sig till oss sen julafton. Personligen tror jag inte att vi vet ett skit innan den 18e är passerat och vi inte fått något judgement. Då vet vi i alla fall att det datumet inte var ett dugg värt. Vad jag vet är att det är fruktansvärt frustrerande att bara sitta här och vänta, inte direkt vad vi svenskar är vana vid! Och att inte få något som helst besked tror jag skulle kunna användas som tortyrmetod.

Det vi vet nu i alla fall är att moster Emma kommer och hälsar på alldeles snart! På torsdag landar hon här i Nairobi och sen får vi ha henne här i nästan två hela veckor. Så på lördag flyger vi till kusten igen, ni vet har man gäster så får man ju offra sig lite så att de trivs :) Så det ser vi verkligen fram emot!

Ha det så bra så länge, vi hörs!

//Sara

Gott nytt år!

Nu hoppas vi verkligen att vi får en riktigt bra start på 2013 och att vi slipper mer strul med domstolen till exempel.....

2012 avslutade vi igår med middag tillsammans med våra danska grannar Mette, Ivan och Emanuel. Vi startade med att ta nyårspromenaden och gick tillsammans till Chef & Chef och åt lite lunch.

Tyvärr så var vi där lite tidigt (vi har gjort den missen nån gång tidigare också) så menyn var inte riktigt komplett. Men vi hade rätt trevligt ändå!

Och eftersom det jag hade tänkt äta inte fanns för dagen så fick jag välja något annat. Så jag åt faktiskt get..... Förstår inte varför de andra tittade så skeptiskt på mig?!

 

Mätta blev vi i alla fall och gick via Yaya för att köpa in det sista till nyårsmiddagen. Vi hade beslutat att vi skulle stå för förrätt och efterrätt och de skulle ansvara för huvudrätten.

Efter sista fixet i köket framåt kvällningen så var det dags att gå upp med förrättssoppan och vitlöksbrödet till Danmark och sätta sig vid dukat bord. Som vanligt hade pojkarna oerhört roligt tillsammans :) Allt som har hjul är just nu väldigt roligt.

 

Och Lukas fick låna Emanuels fina bok om grävmaskiner. Boken har samma häftiga ljudeffekter som Lukas traktorbok så det var ju klart spännande.

 

Huvudrätten var fantastisk och det var nästan som att vara hemma. Helstekt oxfilé, kokt potatis (vet inte när vi åt det sist....), stekt lök och champinjoner! Underbart gott och så klart åt vi alldeles för mycket...

Efter maten var det dags för de stora pojkarna att leka lite. Ivan är uppenbarligen fullständigt galen i allt som smäller men eftersom man inte får köpa raketer här i Kenya om man inte är typ politiker eller någon annan kändis (eller möjligtvis mutar rätt person) så fick han nöja sig med inomhusbomber.

Ja vad som hände med dem det går knappt att återge i text, det måste nästan upplevas... Man kan säga som så att själva avfyrningsmekanismen på de mindre bomberna nog hade sett bättre dagar och hade viss fördröjning. Det sa helt enkelt pfftf, typ minst fem minuter efter att det skulle ha smällt.

 

Däremot den större bomben small av rejält och hela lägenheten fylldes med färgglada hjärtan och stjärnor och serpentindrafs. De kunde man sen ha ganska skoj med :) Jag är ganska glad att vi var i deras lägenhet under just det momentet faktiskt. De har ju dammsugare och det har inte vi!

 

 

På det stora hela var det en lugn och behaglig och mycket, mycket trevlig nyårsafton :) Och för att vara relativt nyblivna småbarnsföräldrar så höll vi oss alla förvånansvärt pigga och vakna också om jag får säga det själv!

Benny fixade nyårsdekorationen här hemma hos oss i alla fall :) Han är så pysslig när han sätter den sidan till!

Idag har vi inte gjort så där himla många knop. Lukas fattar ju inte riktigt att efter en sen kväll så är det lämpligt att man sover lite längre, så mer än till halv sju fick vi då rakt inte sova. Som tur väl är så har jag en väldigt snäll make som idag tog hand om sonen och lät mig sova vidare en stund. Det var GULD värt kan jag berätta!

Man blir ju lite veckovill minst sagt med en massa helgdagar sådär mitt i veckan så inte var vi då många som hade koll på att det var tisdag idag. Tisdag innebär ju normalt sett tisdagsfika klockan 15 och det blev vi varse när en familj från ett annat bostadsområde kom promenerandes och ville umgås en stund. Fika blev det inte men Benny och Lukas fick i alla fall umgås en stund medan jag pysslade med lite annat inomhus.

Efter det så traskade vi iväg till affären för att handla lite tillsammans med familjen Tarbensen igen. Det var en lång lista idag och det var tur att vi var fyra vuxna och två vagnar som kunde forsla hem allt efter att vi varit både på Nakumatt och grönsaksmarknaden..... Det är nämligen så att vi ska på ut och lufta oss några dagar och bo på en kaffefarm som ligger cirka en och en halv timme från Nairobi. Och där ute så finns det en kock men maten får man själv ta med sig. Gissa om det var lite småspännande att handla idag?! Ska bli oerhört skoj att se vad han gör med allt som vi har köpt med oss! Oavsett så lär vi INTE svälta de närmaste tre dagarna - det var ohyggliga mängder som vi lastade in i lägenheten när vi kom tillbaka!

I morgon tidigt åker vi och kommer hem igen på fredag eftermiddag. Rapport kommer efter det! Men här ska vi i alla fall bo:

Jag räknar med att vi har tre härliga dagar framför oss!!

På återhörande och ett riktigt gott 2013 önskar vi er alla!!

//Sara